Han är tävlingens störste atombomb
Markus Larsson: Men ”Mirakel” ska inte ha nåt annat betyg än Aftonbladets lägsta – ett minus
LEKSAND. Någon som just nu tänker på att Molly Sandén också gick direkt till final?
Hallå?
Misstänkte väl det.
Se på fan.
Ni-vet-vem gick vidare.
Det största och mest spektakulära knasbidraget i tävlingens historia är i hamn.
Vad ska jag säga? SVT och Christer Björkman skapade ett nöjesmonster.
Bidraget heter, om nu någon har missat det, ”Mirakel”. Och det handlar om kärleken, kärleken, kärleken, oj oj oj oj.
Björn Ranelid kommer få ropa sitt ”herrrrrrrrrrrrrregud” i finalen också. Risken är stor att han sätter nytt svenskt rekord i rullande ”r”.
Så här i efterhand är det kanske inte så svårt att analysera kalabaliken.
Ingen annan deltagare har någonsin fått lika mycket pr och reklam och uppmärksamhet som Björn Ranelid i tävlingens historia. Nej, inte ens Carola Häggkvist.
Kvällstidningar och fina morgontabloider har skrivit och skrivit och skrivit om det ranelidska ”ooondret” dygnet runt.
Och SVT själva har pumpat på om det bisarra i att författaren ställer upp i Melodifestivalen, till och med i direktsändning.
Inget annat har fått plats. Inget annat har synts. Inget annat har egentligen spelat någon roll. Det ger resultat.
Och det är inget konstigt med haussen. Bara själva grejen, att Björn Ranelid gör en ”låt” tillsammans med en före detta medlem i Caracola, är overklig. Om inte det blir bra tv fungerar ingenting.
Och efter första repetitionen frågade sig hela den samlade pressbubblan – är karln på riktigt?
Det finns inget mitt emellan med ”Mirakel”. Antingen skulle dårskapet gå direkt till Globen eller köra vilse i en jaguar och parkera sist.
Jag behöver inte upprepa hur det slutade.
Ranelid fick helt enkelt feeling.
Dessutom älskar alla en antihjälte eller underdog. Ranelids framgång bygger på samma rörande princip som fick Lasse Brandeby att gå vidare i ”Let’s dance”, vecka efter vecka efter vecka.
Stämningen på efterfesten är märklig och låg. Många vinnarskallar går med gamnackar som räcker ända ner till sjön Siljans botten.
Jag förstår att artister och låtskrivare som anstränger sig för att vara seriösa är upprörda och frustrerade.
Det kan, i stundens hetta, kännas förnedrande att skriva en låt, planera ett nummer i månader och ändå bli utslagen av en osannolik man som stuffar runt som Åsa-Nisse och pratar om säd och skriker ”wow!”.
Men är det en nyhet? Är Björn Ranelid verkligen knäppare än Trazan och Banarne 2006, Rongedal 2008 och The Monikers gula bolibompa i fjol?
Så lugn nu. Ta ett djupt andetag. Beställ
in barens största stänkare, om det nu
hjälper.
Visst kan SVT och Christer Björkman få det ännu svårare att ragga riktiga artister framöver. Men troligtvis blir skadorna efter det skånska jordskalvet försumbara. Huset
Melodifestivalen kollapsade inte.
Nåt säger mig att det här tåget tuffar vidare nästa år som om inget har hänt.
Björn Ranelid sätter ingen ny trend i tävlingen. Vi kommer aldrig att få se nåt liknande igen. Det var ett engångsligg.
Precis efteråt bröstade Björn Ranelid upp sig och tog upp lite grejer som jag och andra proffstyckare har skrivit om honom den gångna veckan.
Han kallade bland annat sin finalplats för ”norra Europas största triumf”.
Ja, ja, ja, ja. Lugna ner dig nu, Napoleon.
Men när han kommer fram till mig på efterfesten fryser jag till. Åh nej. Inte igen. Jag orkar inte bråka med en snarstucken alfatupp till.
Men Ranelid skakar bara min hand, synar mig uppifrån och ner och säger:
– Jag förlåter dig.
– Huh? svarar jag.
– Lite ledsen blev jag emellanåt, men jag är inte arg. Och jag förstår att du tycker illa om sången och allt vad det är, men jag är inte arg på dig, säger han.
– Huh? svarar jag igen.
– Men skriv gärna nåt snällt nån gång, säger han och skrider i väg med huvudet högt och ett glas vitt i näven.
Oj, det är svårt att skriva nåt snällt om själva låten. Jag kan inte. ”Mirakel” ska
inte inte ha nåt annat än Aftonbladets lägsta betyg – ett minus.
Men annars räcker inte svenska språket till för att beskriva Björn Ranelids oerhörda underhållningsvärde.
Han är one of a kind. Den här tävlingens störste atombomb. På gott och ont.