Tack för allt, Jeff Hanneman
Joacim Persson: Slayer har betytt så mycket att jag kallar min son Jeff
Ni vet hur det är.
Man tar människor för givet och plötsligt finns de inte mer.
Precis så känner jag i dag när Jeff Hanneman har ryckts ifrån oss.
Med åren har det blivit lite lättare att ta alla rockhjältars dödsbesked. Det kallas väl att bli luttrad.
Men genom historien har några slagit ned som bomber. Första gången var när jag 14 år gammal stod mållös framför löpsedeln om Cliff Burtons bussolycka. Det gick inte att ta in.
För snart tio år sedan tog det veckor att ens förstå att Panteras Dimebag Darrell faktiskt hade blivit mördad. På scen.
I morse vällde samma förkrossade känslor över mig. Samma panikartade chock. Jeff Hanneman är död, bara 49 år gammal.
Alla tre har en sak gemensamt. De har betytt ofantligt mycket för hårdrockshistorien och de har ryckts ifrån oss när vi varit som minst förberedda.
Hannemans senaste år har framför allt handlat om hur han blivit biten av en spindel. Så allvarligt att hans karriär ställdes på vänt och bandet fick ta in ersättare för att Slayer-maskineriet skulle kunna rulla vidare.
Det är ett av de där tillfällena när verkligheten är svår att ens dikta ihop. Gitarristen i Slayer, ett band som sedan starten 1981 har vridit brutalt textvåld ur krig, seriemördare, religion och allsköns ond bråd död, blir plötsligt drabbad av en köttätande sjukdom.
Historien var så bisarr att många hade svårt att inte låta hånen ta över. Kanske för att det enda sättet att försöka ta in det vansinniga som hänt var att bearbeta det med humor. Men det som först verkade vara en tillfällig sjukdomsfas drog ut på tiden. I intervjuer med Kerry King verkade inte Jeff bli bättre, snarare lät framtiden ännu mer oviss.
Nu har förstås alla skratten fastnat i halsen.
Medan Kerry King alltid har varit gitarristen som märkts och hörts mest i pressen var Hanneman motsatsen. Betydligt färre intervjuer. Mer skygg. Mindre explosiva uttalanden. Men när det kom till musiken märktes Jeff desto mer.
Slayer i sig har i tre decennier varit stilbildande för hela genren. De flesta hårda metalband ... nej stryk det. Alla hårda metalband har influerats av kvartetten och de allra flesta av bandets mest tongivande låtar skrevs av Jeff Hanneman. Som ”South of heaven”, ”Angel of death” och ”Raining blood". Eller ”War ensemble", Seasons in the abyss" och "Dead skin mask". Hans fullständigt unika thrashriff har byggt bandets karriär, varit stommen i konserterna och påverkat tusentals gitarrister och generationer av metalfans.
Jag är ett av dem.
Därför är det svårt att inte låta känslorna läcka in ordentligt i journalistrollen just i dag. Och hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Slayer har betytt så mycket för mig att jag sedan ett drygt halvår kallar min nyfödda son för Jeff.
Tack för allt, Hanneman.