Den opretentiösa och vänliga filmfestivalen
Läs Jan-Olov Anderssons krönika
GÖTEBORG. Det blåser, regnar, snöar, är snorhalt och folk pratar som Weiron i ottan.
Men filmfestivalen, start i dag för 36:e upplagan, uppväger allt elände.
Stadens traditionella gôa gubbe-humor är inget för mig. Men det är rätt kul att det, egentligen, faktiskt är den 35:e upplagan av festivalen. Gamla festivalchefer är inte riktigt eniga om historieskrivningen. Om man hoppade över den 13:e festivalen av vidskeplighet. Eller för att hinna snabbare fram till 15-årsjubileet, då man tyckte att 10-årsjubileet hade varit så sensationellt lyckosamt.
På annan plats på Nöjesbladet kan ni läsa om festivalens historia.
Är faktiskt rätt stolt över att ha varit med från början. Då, när knappt någon utanför den inre kretsen trodde på festivalen. När jag som nybliven nöjesjournalist på Aftonbladet ville bevaka den, fick jag bara åka några dagar för att jag kunde bo gratis hos Gunnar Rehlin (senare på SVT:s ”Filmkrönikan”), god vän och då lokaltidningen GT:s stjärnskribent.
Cannes och Göteborg är de festivaler jag har besökt flest gånger. 29 år på franska rivieran. Vet inte exakt, men något liknande på västkusten.
Göteborg kan förstås inte matcha värmen, glamouren, de betydligt fler ännu mer unika världspremiärerna av filmer eller alla världsstjärnor. Men det finns en vänlig och opretentiös stämning. Ett utbud (i år ovanligt starkt) av nya filmer från hela världen, kryddad med ett slags ”greatest hits” från de stora festivalerna och sådant som snart har premiär. Teman, seminarier, kortfilmer, det är alltid en fröjd – och smått frustrerande hur man ska hinna med allt – att bläddra i festivalprogrammet.
Och när man står i skybaren i Hotel Riverton, skvallrar, analyserar dagens filmer, mår allmänt bra och kastar en blick ut genom fönstret, då är till och med röken från fjärrvärmeverket utanför vacker …