Följ Studio 60 – till kraschen
Det är som att se ett högteknologiskt tåg köra mot en ofrånkomlig dödskrasch.
"Studio 60" var för bra för att fungera – och amerikansk teves finaste fiasko.
Varje lördagskväll på SVT1 tittar jag på repriserna av ”Studio 60 on the Sunset strip”, manusgeniet Aaron Sorkins dramakomediserie som följde hans ekvilibristiska jättesuccé ”Vita huset”.
Förväntningarna var enorma. Sorkin var pojken med guldpennan och fick närmast fria tyglar och jättebudget. Vilket den store idealisten, sanningsivraren och samhällskämpen Sorkin inte borde fått, inte ur ett bolagsperspektiv.
Serien var tv-branschintern och alldeles för avancerad för den breda allmänhet som NBC (motsvarande svenska TV4) jagade. Det hjälpte inte att ”Studio 60” var en hit hos den köpstarka gruppen utbildad övremedelklass. Serien lades ner efter 22 avsnitt, då med bara drygt 4 miljoner tittare efter en start på dryga 13, vilket krävs om varje avsnitt ska få kosta 160 miljoner kronor.
”Studio 60” är skrivet av en manusförfattare i sitt livs form.
Sorkin låter komplicerat vackra kärlekshistorier och flämtande dramatik löpa jämte vass mediekritik och rasande snabba oneliners – samtidigt som han skriver ett fjärdedels ”Saturday night live”-liknande humorprogram inom flera av avsnitten.
(Ungefär som när Larry David svängde ihop ett halvt ”Seinfeld”-program eftersom det behövdes när Seinfeld-gänget återförenades i hans soloserie ”Simma lugnt, Larry”. Geni i arbete. )
Sorkins nederlag var extra ironiskt eftersom seriens själva grundpremiss var att ”bra tv fungerar” och ”folk är inte dumma”. Bakom kulisserna visas ständiga gräl där de goda ( Amanda Peet, Matthew Perry och Bradley Whitford) slåss mot de onda (kanalchefer i fickan på högerkristna intressegrupper och andra stora annonsörer med familjevärderingar) för att behålla sin integritet och göra en orädd, politisk komedishow.
När serien sändes, 2006–2007, var budskapet lätt obsolet. Då upplevde amerikansk tv en guldålder. Konst och kommersialism samsades i ”House”, ”Dexter”, ”Sopranos”, ”The Wire” och ”30 Rock”.
I dag, i denna lågkonjunktur där nästan bara säkra kort och breda harmlösheter får plats, är kritiken mer relevant.
Även Sorkins då gravt ohippa farhågor om amatörernas julafton inom konst och media (”I prefered it when New York Times were media elite. I’m a fan of credentials”, som karaktären Tom Jeter sa angående bloggosfären i lördagens avsnitt innan han kom med en utläggning om alla ”hacks” i branschen) har i dag hunnit i kapp den omoderna gnällgubben Sorkin. Miljontals kronor sparas 2010 på att sparka proffs från svenska redaktioner och kulturinstitutioner till förmån för inga alls eller glada amatörer.
Aaron Sorkin pekar med gigantiska laserpekare på alldeles för stora vänsterliberala plakat med omodernt utopiska ideal skrivna med världens bredaste penna – och just det är så vackert och unikt.
Följ Studio 60-tåget du också i 19 ytterligare avsnitt, innan det kraschar in i en stenvägg av vår moderna tids pengafixerade dumhet.