”Jag sörjer extra för att hon var bra”
Amy Winehouse var bra.
Verkligt bra.
Och ibland, obehagligt ofta i rockbranschen, dör de som är bra unga.
Jag skäms mitt i min sorg när jag nås av det förjävliga beskedet om att Amy Winehouse, 27, är död.
Det borde ju inte spela någon roll – inget liv är värt mer än något annat – men Amy Winehouse var bra.
Bra.
Verkligt bra.
Hon var en artist, en konstnär, en sann begåvning.
Därför sörjer jag extra och det är genant. Som om en begåvad människa vore värd mer än en mindre begåvad.
Ändå är det så. För hon var så in i helvete bra.
Hon var inte alla ”Idol”-versioner av henne. Hon var inte skotska Duffy, svenska Amanda Jenssen eller femtio andra skivbolagsprodukter som försökt kopiera hennes råa, autentiska men poppigt moderna soulsound under 00-talet.
Amy hade själ, ett problematiskt liv, ett jävla elände, och det hördes i hennes musik. Hon var en modern Billie Holiday, Dusty Springfield och Nina Simone.
Jag hade alltid trott att hon en dag skulle nå deras storhet och ikonstatus.
Istället dog hon.
Jag erkänner att jag sörjer extra, denna genanta känsla mitt i allt det sorgliga, för att hon var bra.
”Den mest begåvade brittiska popartisten på tio år”
Amy Winehouse var tillsammans med Lily Allen och M.I.A. den mest begåvade popartist som kommit från de brittiska öarna de senaste tio åren.
Någonstans längs vägen gick det åt helvete. Hennes uppmärksammade drogbruk spelade sannolikt en roll, men det är aldrig drogen som tar livet. Det är behovet att ta drogen, tvånget att försöka döda smärtan.
Vi vet inte vad som fick Amy Winehouse, trots all framgång och all begåvning, att gå längs en väg som ledde till döden, 27 år gammal. 27 år precis som Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison, Kurt Cobain och många fler stjärnor. Som om nu det inte bara var en slump att alla var 27 och som om det nu skulle spela någon roll.
Amy Winehouse är död.
Amy Winehouse var bra.
Därför sörjer jag lite extra denna dag, rätt eller fel. Världen har förlorat något speciellt, något som hade kunnat växa till något enormt.
”The good they die young”, sjöng Dion i ”Abraham, Martin & John” 1968 om Abraham Lincoln, Martin Luther King och John F. Kennedy.
The good they die young.
Tyvärr är det sant ibland.