Lidande som aldrig förklaras

Jens Peterson

Engelen

DRAMA En del människor är så vackra att de bli sjuka av det.

Det sägs både i början och slutet av norska ”Engelen”.

Är det verkligen så?

I de första bilderna möter vi en nedblodad Maria Bonnevie på en toalett i Oslo där hon sprutar in heroin. Sedan far hon påtänd och halvsovande till fosterföräldrarna som tar hand om hennes lilla barn som hon inte orkade sköta. Hennes slitna mamma Gunilla Röör är chaufför och försöker hålla uppe fasaden.

Bonnevies rollfigur heter Lea, och filmen går tillbaka till hennes barndom. Den döende pappan ersätts av den våldsamme alkoholisten som blir mammas nye kille. När Lea är 13 år börjar hon själv dricka. Både hon och modern blir allt trasigare.

Mycket elände och lidande, plågsamma scener. Vissa smärtor skildras omsorgsfullt. Som förlusten av Leas katt. Men när intrigen hoppar från 13-åriga Lea till den vuxna i Bonnevies gestalt har det plötsligt skett gigantiska förändraingar i hennes liv, men varför hon gjort som hon gjort berättar inte filmen.

Det är som om en akt fattades.

Tittaren får pussla ihop porträttet utifrån det som visats av barndomen, och antydningar om saker som drabbat modern och Lea. Dokumentär känsla i en historia om föräldrars svek mot sina barn.