Underhållande om det undermedvetna

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-23

DRAMATHRILLER ”Inception” är en alldeles ny blandning.

En korsning mellan en James Bond-film och en föreläsning i filosofi och psykoanalys. Ena stunden biljakt och krasch bom bang, i nästa akademiska samtal om projiceringar.

Har man följt regissören och manusförfattaren Christopher Nolan är filmen en logisk hybrid. Han slog igenom med raffinerade psykleken ”Memento” och har på senare år haft kommersiell succé med ”Batman begins” och ”Dark knight”. Däremellan gjorde han mardrömsartade thrillern ”Insomnia” och ”The prestige” om magi och bedrägeri.

Allt det där kan man hitta likheter med i ”Inception”.

Det handlar om drömmar, om människor som kan ta sig in i andras undermedvetna och drömmar. De tar starka sömnmedel och kopplar ihop sig för att vandra omkring i varandras drömmar.

Upptakten av filmen rör sig mellan dröm och verklighet. Leonardo DiCaprios rollfigur Cobb leder en liga som ska ta sig in i en japansk företagsledares psyke för att komma åt företagshemligheter. Efter våldsam jakt och drömmar i drömmar får de ett nytt uppdrag. Att plantera en tanke i hjärnan på en arvtagare vars mäktige far är på väg att dö.

Länge är åskådaren osäker på när det är dröm och när det är verklighet, och det är också en av filmens poänger. Flera av huvudpersonerna har svårt att leva i det som de flesta andra uppfattar som verkligheten och drömmer sig hellre bort i andra världar.

Huvudpersonerna i ”Inception” har en märklig förmåga att kontrollera sina och andras drömmar. De är väldigt medvetna i det undermedvetna och går omkring där och förklarar, som guider på en utställning.

Mycket förklarande och föreläsande blir det, inte minst när en ny medlem ska skolas in i gänget. Ibland stannar filmen upp i akademiskt resonerande. Som en labyrint, eller supersvår sudoku.

Problemet med projiceringar och påhittade figurer, och de slåss mot väldigt många sådana i actionscener, är att de inte finns. Och därför möjligtvis inte upplevs som så hotfulla av den som tittar på.

Hans Zimmers muskulösa musik används flitigt för att markera att nu är det fara på färde.

”Inception” inleds i Japan och flyttar sig sedan till Paris och Mombasa och Australien, plus alla de drömvärldar där så mycket action utspelas.

Från stora speicaleffekter och svajande jättestäder in i hjärnceller med privat sorg och smärta.

”Inception” säger kanske inget nytt, men den säger det bra.

När så många filmer underskattar publiken och tjatar om underlivet är det kul med någon som försöker göra underhållning av vårt undermedvetna.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln