Tilda Swintons film till hundra procent
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-16
”Kärlek på italienska” 
DRAMA Det finns skådespelerskor som har utseendet med sig på det sättet att de på något märkligt sätt (iblandmed smink, förstås) kan ändra utseende från bedrövad och oattraktiv över alldaglig och till vacker, sensuell, sexig.
Meryl Streep, förstås. Cate Blanchett. Här i Sverige tänker jag på Elisabet Carlsson, i ”Grabben i graven bredvid”. Och Tilda Swinton. Alltid Tilda Swinton.
Det här är hennes film, till hundra procent. Hon spelar Emma, en ryska som gift in sig i en stenrik italiensk familj. Äktenskapet är iskallt. Barnen vuxna, på väg ut i livet. Samtidigt som nya generationer ska ta över fabriken, upplever Emma kärleken på nytt, tillsammans med sonens ( Flavio Parenti) bästa kompis, en ung kock ( Edoardo Gabbriellini).
Filmens svaghet är den rätt tunna intrigen och att birollsfigurerna är rätt tunt utmejslade. Dess främsta styrka är Tilda Swinton, totalt trovärdig som kvinnan som sätter allt på spel för passionens skull. Dess styrka är också ett minnesvärt bildspråk och John Adams minimalistiska musik, som tillsammans ofta blir till filmpoesi, fast ibland är på gränsen till pretentiöst trams.