Bortslösad undergång
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-13
Katastroffilm Enligt mayakalendern går jorden under 2012, vilket den inte helt otippat alltså gör i Roland Emmerichs ”2012”. Min faiblesse för katastroffilmer har gjort att jag haft höga förväntningar på spektaklet hela året. Sannolikt har också det faktum att jag inte såg Emmerichs senaste film, den bottenlöst usla ”10 000 BC”, förrän häromdagen också spelat in. När det däremot kommer till hans förra film i just katastrofgenren, underskattade ”Day after tomorrow”, håller jag den högt när det kommer till mäktig apokalyps på duk. ”2012” når tyvärr aldrig upp till den nivån. Inte ens i närheten.
Vi får följa en grupp människor – frånskild mamma och pappa, deras två gemensamma barn och barnens nya plastpappa – när de med alla medel försöker undkomma katastrofen. Runt omkring dem spricker jordskorpan, skyskrapor rasar samman, enorma flodvågor slår ut hela städer och dränker bergsmassiv. Massdöden är ett faktum. Det hade kunnat vara hur mäktigt, otäckt och domedagsaktigt som helst, det hade kunnat fungera som påminnelse om de fruktansvärda nyhetsbilder vi sett de senaste åren från diverse naturkatastrofer. Om det bara vore så att någon enda av dem vi får följa faktiskt visade mänskliga känslor och reagerade på det som händer förstås.
Men nej. På jordens undergång och all ond bråd död och masspanik runt omkring dem reagerar vårt gäng som vore de med i en familjefilm med Robin Williams och bromsen på deras bil funkade lite dåligt i en halvbrant backe. Lite iiiihhhhh och lite aaaaahhhhh här och där. Inget mer.
Det måste vara någon form av tjänstefel att lägga ner så mycket tid och pengar på specialeffekter och sedan slösa bort dem på det här sättet. (Även om nu många av specialeffekterna verkligen inte är något att skryta med.) Av jordens undergång bidde inte mer än ett familjeäventyr med festliga biroller och alldeles för mycket dumhumor över lag. Inget viktigt står på spel – förutom förstås att kärnfamiljen måste hålla ihop till varje pris. Resten av mänskligheten är det inte så himla noga med.
Emma Gray Munthe