Trier fångar stämningar med kirurgisk precision
Publicerad 2015-12-18
DRAMA En pappa. Två söner. Den äldste av dem vet att mammans bilolycka för några år sedan var ett självmord, den yngsta gör det inte. Än. Mamman, en berömd krigsfotograf, är föremål för en stor kommande utställning, och far och äldsta sonen måste gå igenom hennes kontor för att se om där finns några nya bilder som kan vara av intresse. De måste också hantera att sanningen om olyckan kommer att komma ut i en stor profilartikel som ska publiceras i samband med utställningen.
Joachim Triers ”Louder than bombs” utsågs nyligen till bästa film på Stockholms filmfestival med all rätt. Trier har med sina tidigare filmer ”Repris” och ”Oslo 31 augusti” visat att han och ständige medmanusförfattaren Eskil Vogt med exakt tonträff och hjärnkirurgisk precision kan fånga stämningar i vår tid, skildra precis nu, och att han är en mästare på att få fram fantastiska prestationer från sina skådespelare.
När han nu gör sin första långfilm utanför Norge gör han precis samma sak, och det är förvånansvärt lite som går förlorat när han skildrar en amerikansk verklighet i stället för en norsk.
Det är något litet snäpp på nyansskalan som saknas, och kanske är det något okaraktäristiskt över det lite enkla och knyta ihop säcken-artade slutet, men på det stora hela: Joachim Trier fortsätter att vara en av de mest intressanta regissörerna just nu.