Klockren tonträff och makalöst spel
Publicerad 2015-12-04
drama Inte fan kan väl en Biogubbe ens om han är tonårspappa veta hur trovärdig en skildring av en 15-årig tjejs sexuella uppvaknande är.
Men det är så väldigt mycket som känns rätt i den här filmen, att jag med lätthet känner mig ett med huvudpersonens tankar.
– I’ve just had sex! Holy shit! säger 15-åriga Minnie Goetz (Bel Powley) i början av filmen till den dagbok hon ständigt spelar in på sin kassettbandspelare.
Nej, hon bloggar inte, för detta är 1976. Staden är San Francisco. Minnie växer upp med en mamma (Kristen Wiig) som helt anammat den fria livsstilen. Hon super, knarkar, ligger runt, även om hon har en riktig slashas, Monroe (Alexander Skarsgård), som hon oftast har som pojkvän. Barnen, Minnie och lillasyster Gretel (Abigail Wait), får ganska mycket klara sig bäst de kan.
När Minnie väl har upptäckt hur kul sex är, kan hon inte få nog. De jämnåriga killarna blir skrämda av hennes framfusighet. Så
oftast återvänder hon till han som hon förlorade oskulden till.
Som är Monroe – mammas pojkvän!
Vem, om någon, älskar han egentligen? När ska hemligheten avslöjas? Hur ska de då gå vidare?
Filmens förlaga är en självbiografisk serieroman från 2002 av Phoebe Gloeckner (som jag inte har läst).
Tonträffen i skildringen av miljön och tidsandan, färgerna, musiken och den fria livsstilen, är perfekt. Bara en sådan sak som att Alexander Skarsgårds rollfigur kör en VW 1500 Variant.
Det är kongenialt att filmen ibland övergår i animerade sekvenser, då Minnie bredvid de inspelade kassetterna även skildrar sitt liv i tecknade serierutor. De bilderna blir som en slags livlina från flickan hon är till den kvinna hon vill vara.
Det är naturligt att en film om fritt sex är så pass naken och vågad, utan att det på något sätt känns som att regissören Marielle Heller försöker ”kittlas” lite extra med publiken.
Nykomlingen Bel Powley är makalöst bra. Skarsgård och Wiig har kanske aldrig varit bättre tidigare.
Trovärdigheten hur en 15-årig tjej känner, kan jag, som sagt var, kanske inte bedöma. Men det var länge sedan jag blev så berörd av en film med en tonåring i centrum.