Storartad biografi över rap-pionjärer
Publicerad 2015-09-11
DRAMABIOGRAFI ”Straight outta Compton” är historien om hiphopgruppen N.W.A. Om dess bildande, om framgångarna och kontroverserna, om bråken och söndringen, skivbolagen, våldet, ilskan, pengarna och solokarriärerna.
Men det är också en berättelse om samhällsklimatet och de sociala förhållanden som födde gangstarap som en ny sorts protestmusik.
Det är ett alltså ett massivt stycke musikhistoria som avhandlas på knappt två och en halv timme.
I den första akten får vi lära känna spelarna från Compton: knarklangaren Eazy-E (Jason Mitchell), Dr. Dre (Corey Hawkins), Ice Cube (gestaltad med porträttlik perfektion av hans son O’Shea Jackson, Jr) och de i filmen tämligen perifera MC Ren (Aldis Hodge) och DJ Yella (Neil Brown, Jr). De bildar gruppen N.W.A 1986, anställer managern Jerry Heller (Paul Giamatti) och ger ut debutalbumet ”Straight outta Compton”.
I den andra akten slår N.W.A igenom. De turnerar, väcker protester, orsakar upplopp, kommer på kant med polisen och har hotellrumsorgier. Men hale Heller sår split i gruppen, och Ice Cube satsar på en solokarriär. Med ett offentligt ordkrig som följd.
I den tredje akten bråkar alla med alla – och det är också där filmen börjar få problem. Berättandet tappar energi, samtidigt som det är så mycket kvar att redogöra för. Legendariska solosläpp, filmkarriärer och monsterhitar nämns i förbifarten, och diverse prominenta hiphopprofiler hastar förbi, samtidigt som Eazy-E börjar hosta demonstrativt, eftersom han snart ska dö i aids.
”Straight outta Compton” dras med sin beskärda del av musikbiografiklichéer. Och det är uppenbart att historiens vinnare – producenterna Dr. Dre och Ice Cube – har haft stor kontroll över hur de porträtteras.
Hela skildringen känns något sanerad, och medan det förstås vore dödfött att efterlysa några talande kvinnoroller i det här sammanhanget, känns det märkligt att gangstarapens inneboende misogyni inte alls vidrörs.
Med det sagt är helheten ändå storartad. ”Straight outta Compton” är en furiös, potent, hållbar, rolig och rasande underhållande musikbiografi – och det råder inga tvivel om att historien om N.W.A var värd att berätta, och är angelägen än i dag.
Frågan är snarare om det inte hade behövts en hel tv-serie.