Rörigt berättad action som inte riktigt skräms

Jens Peterson

Godzilla

Regi Gareth Edwards, med  Aaron Taylor-Johnson, Elizabeth Olsen, Sally Hawkins, Ken Watanabe, Bryan Cranston.

ACTION Att se digitala monster slå sönder höga hus i storstäder är lika tråkigt som att se dagisbarn krascha en Legostad.

Det är för mycket sådant i den här bullrande B-filmen som tar sig an den japanska skräcklegenden med stort allvar och rynkad panna. Godzilla, som i den här filmen även går under sitt japanska namn Gojira, föddes i spåren av atombombssprängningarna och katastroferna kring radioaktiv strålning. Monstret kommer ur havet, och gör så även i den moderniserade versionen av myten.

Nu finns det fler vidriga varelser som får sin näring av radioaktivitet. Bilden av Godzilla blir annorlunda.

Men filmmmonstren ser fortfarande ungefär likadana ut, en mix av vår rädsla för det förflutna (dinosaurier) och framtiden (”Alien”). Hur de här figurerna funkar, mer än att de förstör skyskrapor, orkar filmen inte riktigt förklara. Är de sårbara mot något? Vad tänker de på? Här finns några förstående ögonkast mellan monster och människor som är utomordentligt fåniga.

I upptakten väcks något till liv i ett berg på Filippinerna 1999.

Detta får strax effekt på en liten stad vid ett kärnkraftverk i Japan. Huvudhandlingen flyttar till nutid där några som var med den gången ställs inför ett nytt hot som påminner om katastrofen 15 år tidigare. Forskare förklarar. Sevärda skådespelare försöker ge tyngd åt känslorna.

Det börjar i Japan, men hotet rör sig snart mot amerikanska västkusten via Hawaii. Honolulu, Las Vegas och San Francisco ligger illa till i nya ”Godzilla”, som åtminstone undviker New York som digital bakgrund för sitt tv-spelsaktiga rivningsraseri.

Annars liknar den alltför många filmer i genren. Här finns barn som hamnar i farliga situationer. Här finns en hjälte som gång på gång råkar vara just i den delen av geografin där mänskovärlden står under attack.

Han är expert på att des­armera bomber, en poäng som manuset ibland kommer ihåg och ibland glömmer bort. Med tanke på vilken i grunden simpel intrig filmen ha så är ”Godziilla” rörigt berättad, vilket ökar ointresset.

I den riktiga världen händer skrämmande saker vid kärnkraftverk. I den riktiga världen finns tsunami och jordbävningar, som i den här filmen. Man behöver inte hitta på fula monster, Stick stygga spöke för du finns inte, som Alfons Åberg brukar säga.