Som ”Masjävlar” fast med mindre dramatik
Publicerad 2014-02-06
KOMEDI Det görs inte många spelfilmer om vardagen för frånskilda medelålders undersköterskor i Falun.
Maria Blom vågar rikta kameran åt oväntade håll, och bryta med de vanligaste mallarna för hur man berättar.
Det är bra. ”Hallåhallå” påminner om hennes genombrott ”Masjävlar”, men här finns mindre handling och färre dramatiska situationer.
Här finns kärlek och humor, men det liknar inte alls traditionella romantiska komedier.
Vi möter Disa, drygt 40, som är frånskild och varannan vecka har sina två döttrar boende hos sig. De trivs bättre med sin pappa och hans nya sambo, men Disa hoppas fortfarande att ungdomskärleken med exmaken ska blossa upp igen.
Kameran följer Disa under nattjobbet på Falu lasarett. Snacket med kollegerna i fikarummet, arbetet med olika patienter. I synnerhet med en äldre kvinna som brutit lårbenshalsen och inte vill prata med någon utan spottar på personalen.
Mötet med den bittra pensionären och ett par nya bekantskaper med sjungande daladialekter förändrar Disa. Lite. Det här är inte en historia om drastiska förändringar, även om huvudpersonen har problem så det skulle räcka till flera berättelser.
Här finns det laddade förhållandet till modern (Gunilla Nyroos) som kommer på överraskande besök från Stockholm och det blir ett gräl under en hestig promenad med vandringsstavar.
Här finns fackliga problem på sjukhuset. Trots att de är underbemannade hotas sköterskorna av nedskärningar. Ska de våga protestera? Disa hamnar på kollisionskurs med kollegan (Ann Petrén) som är ständigt beväpnad med syrliga oneliners.
De och flera andra intrigtrådar lämnas öppna.
Maria Blom är också duktig på att välja nya ansikten, som sevärde sångaren David Lindgren, och vid sidan av starka veteraner som Ann Petrén och Gunilla Nyroos finns skådespelare som man inte sett väldigt mycket.
Det är vinter i Falun. Ibland snö, ibland barmark, ofta grått och blåsigt. Det är motvind för Disa, som i bästa fall kan hoppas på en liten spricka i molntäcket.
En del gillar film som verklighetsflykt, ett biobesök som tar en till exotiska platser och färgstarka äventyr. Det här är inte en sådan film.