Spännande, originell och tankeväckande

Jan-Olov Andersson

”The Hunger games: ”Catching fire” lever upp till förväntningarna

thriller. Förväntningarna är skyhöga.

Och andra filmen efter Suzanne Collings succéböcker lever mer än väl upp till dem. ”Catching fire” är påkostad Hollywood-underhållning som är ovanligt spännande, originell och tankeväckande.

Böckerna ”Hungerspelen”, ”Fatta eld” och ”Revolt” tillhör det fåtal böcker som har gjort succé hos såväl killar som tjejer i tonåren.

Redan ett år innan inspelningen av första filmen ”The hunger games” startade, spekulerades det flitigt på nätet och i sociala medier om vem som skulle spela vem av huvudpersonerna.

Jennifer Lawrence som fick huvudrollen, efter att ha imponerat i amerikanska indiefilmen ”Winter's bone”, visade sig vara ett perfekt val.

Hon har gått vidare med seriösa roller också och vann senast en Oscar för dramakomedin ”Du gör mig galen!”.

Här i Sverige sågs första filmen av ungefär en halv miljon personer.

Historien utspelas i ett framtida USA, fast det heter något annat, efter ett stort krig och stora naturkatastrofer. De flesta lever i stor fattigdom i tolv olika distrikt. Makthavarna bor i storstaden. Varje år äger Hungerspelen rum. Ett spektakel där varje distrikt ska skicka två ungdomar var som ska strida på liv och död i en direktsänd tv-show. Lite grann som i japanska ”Battle Royale”. Eller som i ett utomhus-”Big brother”, där de ska slå ihjäl varandra i stället för att supa och ligga. Enligt presidenten (Donald Sutherland) är detta ett sätt att hålla folket på mattan, att de får något i tv att roa sig med. Filmen följer främst en av deltagarna, Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence), en tuff 16-åring som är en mästare på att jaga med pilbåge.

Här finns också kärlek. Till familjen och till det motsatta könet. Två unga stiliga män slåss om Katniss uppmärksamhet. Grabben på hemmaplan, Gale (Liam Hemsworth), som hon hyser varma känslor för och Peeta (Josh Hutcherson), som hon tävlat tillsammans med i Hungerspelen, där de båda gjorde en smart manöver i slutet av första filmen som innebar att båda, inte enbart en, fick överleva.

Men nu väntar tuffa tider. Presidenten är inte nöjd med att Katniss genom sin starka insats i Hungerspelen – där hon visade att en vanlig bondtjej med list och mod kunde vinna – har blivit en slags symbol för de rebeller som ständigt funderar på uppror. Hon har blivit farlig.

Nu väntar nya Hungerspel. Och förutsättningarna förändras ständigt och inte till Katniss fördel…

I tider när Hollywood går bananas på varenda serieblaska som Marvel någonsin har producerats, finns det något fint i att man också satsar på en lång och utdragen historia som faktiskt handlar om någonting.

Även om det utspelas i en dystopisk framtid, är det lätt att dra paralleller till vår egen tid och värld. Här finns ett tydligt klassperspektiv. Rik mot fattig. Storstad mot landsbygd. De flesta storstadsmänniskorna i filmen skildras som groteskt bortskämda och ytliga. Katniss, Gale och Peeta är mer down to earth, mer jordnära.

Andra delen tar fart ordentligt när själva Hungerspelen börjar ungefär halvvägs in i filmen. Här finns en ny spelledare (Philip Seymour Hoffman) och han har tänkt ut väldigt raffinerade utmaningar som ständigt ändrar förutsättningarna för ungdomarna som kämpar på liv och död.

Man har bytt regissör, men Francis Lawrence (”I am legend”, ”Water for elephants”) har gjort ett minst lika bra jobb som Gary Ross gjorde med första filmen.

Jennifer Lawrence är lika fantastisk här, en kvinnlig hjältinna som är smart, modig och uttrycksfullt visar alla tänkbara känslor.

För de som har läst böckerna handlar det kanske lite grann om att pricka av händelserna, hur effektivt man har filmat dem.

För andra skruvas spänningen upp rejält under filmens andra hälft, med en oväntad cliffhanger.

Två timmar och 26 minuter brukar normalt kännas rätt långt.

Men precis som ”Hobbit”-fansen inte tycks klaga på att Peter Jackson drar ut Tolkien-historien till totalt uppåt nio timmar, har jag en känsla av att ”Hunger games”-fansen nog inte anammar det välkända uttrycket less is more, utan snarare more is more.

Själv tyckte jag minuterna bara rann iväg. Hollywood-underhållning när den är som bäst. Nu är det bara ett år kvar till nästa film…

FOTNOT: Filmen har världspremiär under onsdagen.