Varm hyllning utan nytt driv

Teresa Tingbrand ser världspremiären av ”Änglagård 3”

helskärm

KOMEDI/DRAMA Några somrar i början av 90-talet skrevs filmhistoria i trakterna runt Ulricehamn. Ett frigjort par i skinnkläder gled in på båge och skapade

moralpanik i ett litet samhälle i Västergötland. Med bitterljuv komik förkroppsligades all samlad svensk rädsla för det okända. Colin Nutley hade lyckats ringa in vår folksjäls ängslighet med sällan skådad träffsäkerhet. Biosuccén var total.

16 år senare öppnas nu portarna till Änglagårds

rike en sista gång. Folk har hunnit gifta sig, flyttat, dött – och fått barn. I slutet på förra filmen meddelade Fanny att hon var gravid. Helena Bergström väntade tillökning även i verkliga

livet, och nu dyker skådespelarens riktiga dotter, Molly Nutley, upp i rollen som Alice.

Snuddar vid fars

Det är på hennes initiativ som Zac och Fanny återvänder till Änglagård. För att ta reda på vem som är hennes pappa. Och reda ut röran kring vem som egentligen var Fannys pappa? Faderskapsfrågorna ältas – tyvärr – vidare. Så pass att det stundtals snuddar vid fars.

I stället för nytt driv i storyn är det karaktärerna som underhåller. Nya som gamla. Maria Lundqvist friskar upp som frisinnad skvallertant.

Seldahl saknad

Reine Brynolfssons dystra präst fortsätter att briljera. Vemodiga ögonblicksbilder från förra filmerna varvas med nutid och resultatet blir en enda lång varm hyllning till den bondeskröna som trollband publiken på 90-talet.

Ändå är saknaden tydlig här i Biograf Folkan i Ulricehamn där världspremiären går av stapeln.

Saknaden av Rut. Avlidna Viveka Seldahls oförglömliga porträtt av en inskränkt lantistant är och förblir för mig själva definitionen av ett Änglagård. Hon som sa saker som ”De är knarkare hela bunten”. Hon som levererade några av de bästa och beskaste utbrotten jag sett inom svensk film. Det är så jag väljer att minnas Änglagård.