Sex och klasskamp

Jan-Olov Andersson

Kärlek i kolerans tid en härlig skröna

Hollywoods påkostade filmversion av den första romanen som Gabriel García Márquez skrev efter att han hade vunnit Nobelpriset 1982. Inspelningen blev förstås en av de största kulturella händelser som har drabbat författarens hemland Colombia, för omvärlden annars mer känt för sina våldsamma drogkarteller.

Men den färdiga filmen har inte direkt tagit världen med storm. Och visst, gnällspiken inom en kan lätt hitta brister. Skådisar som pratar knagglig engelska och som åldras väldigt ojämnt under de drygt femtio år historien utspelas. Och om regissören Mike Newell haft lite svårt att pressa in alla romanens händelser på drygt två timmar, har han, lite gubbsjukt, lyckats desto bättre med att få med många latinamerikanska skönheter utan kläder i de scener som skildrar hur huvudpersonen Florentino ( Javier Bardem) bestämmer sig för att bli en påsättare av rang (över 600 kvinnor!), allt för att trösta sig när hans älskade Fermina ( Giovanna Mezzogiorno) i stället gifte sig med den rike läkaren ( Benjamin Bratt).

Men... det var ju en härlig skröna som Márquez skrev. En episk kärlekshistoria om kärlek, sex, klasskamp, klassresor och över femtio års längtan efter sitt livs kärlek. Och även om knappt någon filmregissör skulle kunna klä det erotiska, det absurda, det tragiska, det magiska, i lika vackra bilder som Márquez berättar i ord, så hade jag i alla fall aldrig tråkigt under denna film, trots dess brister.