”Kenny begins” får dumheter att låta smarta

Jan-Olov Andersson

helskärm

Friskt vågat, hälften vunnet. Det är svårt att inte tycka om en film som så uppenbart är gjord med stor kärlek.

För tolv år sedan förvandlade reklamfilmarna Carl Åstrand/Mats Lindberg sin ”Star wars”-dyrkan till tv-serien ”Kenny Starfighter”, med Johan Rheborg som världens klumpigaste rymdhjälte, med Runar-liknande hockeyfrilla och hårtorksliknande rymdpistol. Tittarsuccé och kultstatus.

Nu kommer filmen. Kenny Starfighter hamnar på jorden och hjälper mobbade tonåringen Pontus (Bill Skarsgård) i sin kamp mot universums ondaste man, Rutger Oversmart (Jan Mybrand).

Rheborg är lysande

Strunt samma i intrigen ... det är de enskilda komiska galenskaperna som gör filmen. Språket, allt från återkommande uttryck som ”ichlo pichlo” och ”wollie bollie”, till återanvändandet av en strof ur en Ebba Grön-låt. Detaljerna, de medvetet lite töntiga specialeffekterna. Skådespeleriet. Ja, faktiskt. Rheborg är lysande med sin fåfänga och förmåga att få dumheter att låta smarta. Mybrand hade varit en färgstark skurk även utan permobilen och den gigantiska F/X-skallen. Skarsgård, ännu en Skarsgård, som verkligen känsligt gestaltar en yngling som plötsligt får superkrafter. Folk som Johan Glans, Sissela Kyle, Per Svensson, Björn Gustafsson och Cecilia Frode i galet komiska biroller.

Sonen ger fem plus

Men det är en grabbig film. Min 10-årige ”Star wars”-älskande son har fått med mig på två förhandsvisningar. Hans betyg: Fem plus.

För min nioåriga dotter var

en visning mer än nog. ”Sådär” är inget höjdarbetyg i filmälskande barns värld.