Gondrys kärlek till filmkonsten

Be kind rewind är skaparglädje

När Elroy ska åka iväg på ett Fats Waller-evenemang ber han Mike sköta videobutiken Be kind rewind åt honom. Där inne står tiden stilla, vhs:erna drar sin sista, dammiga suck på hyllorna och huset är rivningshotat. Dessutom råkar Mikes polare Jerry ut för en liten olycka som gör att han avmagnetiserar alla videokassetter i butiken. Istället för ”Ghost busters”, ”Boyz n the hood” och ”RoboCop”, bara brus. Lösningen är att de spelar in kortversioner av alla filmer själva, med sig själva i rollerna.

Trots att ”Be kind rewind” har fått ljumma recensioner har jag fortsatt ha farligt skyhöga förväntningar. Det går inte att undvika efter att Gondrys moderna mästerverk ”Eternal sunshine of the spotless mind” och charmiga drömkaos i ”Science of sleep” gått rakt in i hjärtat. Besvikelsen är alltså nästan given från början. Upptäckten att den galnaste, mest Gondryska surrealismen och knasigheten är nedtonad, att historien är väldigt mycket enklare och mycket mer sentimentalt sötskliskig än i hans två senaste spelfilmer och att Jack Black är alldeles för mycket Jack Black spär bara på känslan av besvikelse.

Men ändå, filmens stora behållning är Gondrys uppenbara kärlek till allt vad film, fantasi, lek och filmskapande heter, och av de varorna finns så pass mycket att man blir lyckligt tårögd mot slutet. Det spelar ingen roll hur halvokej resten är – den där skapargjädjen är helt enkelt som varm vårsol i ansiktet.

Emma Gray Munthe