Kräver respekt av Filmsverige
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-01-23
Colin Nutley talar ut om Bergströms attack och om att bli kallad ”medelmåttig regissör”.
Helena Bergströms, 46, utspel om att maken Colin Nutley, 66, mobbas av
media och Svenska Filminstitutet har blivit veckans snackis i nöjesbranschen.
– Helena har stake. Det var väl den ultimata kärleksförklaringen, att stå upp för sin gamla gubbe på detta sätt, säger Colin Nutley.
När vi träffas några timmar på kontoret till hans bolag Sweetwater, märker jag snabbt att där finns samma uppdämda behov att ”prata ut”, som orsakade hustrun Helenas utspel häromkvällen.
”Tycka vad han vill”
Man känner sig nästan som Gabriel Byrnes terapeut i tv-serien ”In treatment” när Colin går igång. Först om media. Om filmkritiker och – journalister
i allmänhet och SVT:s Fredrik Sahlin i synnerhet, mest för att det var just han som debatterade med Helena i SVT:s ”Debatt” i torsdags.
Trivsammare tonläge
– Han får tycka vad han vill om mina filmer och kalla mig för ”medelmåttig regissör” om han vill. Jag är ju det. Ingmar Bergman och bröderna Coen sopar mig av banan vilken dag som helst. Jag gör bara mitt bästa och något måste jag väl göra rätt, då jag blivit Oscarsnominerad och mina filmer har sålt 6,5 miljoner biobiljetter i Sverige.
Colin Nutley är trött på när skriverierna kring hans och Helenas filmer blir till angrepp på dem som personer. Att Helena då reduceras från ”skådespelerska”, till ”Colins fru”. Över huvud taget efterlyser han ett trivsammare tonläge i journalistiken.
– Skådespelare är på en gång både gladiatorer och oerhört känsliga personer. Jag vet de som inte orkat gå upp på en scen igen på grund av en enda elak mening i en recension.
När Helena Bergström pratar om ”mobbning” från Svenska filminstitutets sida, vill Colin använda andra ord. Och han är medveten om att folk tycker de ska hålla tyst, då han tillhör de regissörer som genom åren fått allra mest bidrag till sina filmer.
”Tar oss för givna”
– Där har jag aldrig klagat. De filmkonsulenter jag haft kontakt med har gillat mina idéer. I kombination med att det väl också legat lite i deras intresse att visa att de inte kastar bort skattebetalarnas pengar på filmer som knappt någon ser.
Men allra mest vill han att han och andra, typ Kjell Sundvall, som gör breda publikfilmer, ska få mer respekt.
– På filminstitutet säger de: ni har ju publiken med er. Man tar oss liksom som för givna. Jag har räknat ut att mina filmer dragit in omkring 450 miljoner kronor. Tio procent har gått tillbaka till filminstitutet. Inspelningarna har genererat massor av jobb inom olika branscher. Det är väl värt någonting.