”Jag vill lägga av helt ibland”
Publicerad 2011-09-01
Mikael Persbrandt om den internationella karriären, träningen och varför han vill sluta
VENEDIG. Mikael Persbrandt är vältränad och het.
Filmar The Hobbit och Hamilton. Och har huvudrollen i ett kärleksdrama på filmfestivalen. Men alla roller är inte kul.
– Ibland vill jag lägga av med det här fåniga jobbet. Som stundtals är det vackraste som finns, säger Mikael Persbrandt.
”Stockholm Östra” är ett gripande möte mellan Mikael Persbrandt, 47, och Iben Hjejle, 40. I inledningen dör ett barn, vilket påverkar huvudpersonernas liv.
Simon Kaijser da Silvas film har få ord och starka bilder. Regissören har ett eget universum, en egenskap Mikael Persbrandt letar efter.
– På film gör jag mindre och mindre, säger Mikael Persbrandt. Hela livet är en förberedelse för en skådespelare. När jag lägger bort den förödande prestationsångesten och bara försöker vara – det är då det blir bra.
”Polisen tog mycket tid”
Han är glad för starka roller i filmer som Susanne Biers ”Hämnden”.
– På det viset blir mitt jobb bara roligare och roligare. Men det finns en annan sida, jobb där det jag nu kan inte efterfrågas. Då vill jag sluta. Det pendlar mellan att jag vill lägga av helt med det här fåniga jobbet, till en oerhörd glädje och att det är det vackraste yrket och det enda jag kan.
Har du blivit skickligare på att välja?
– Jag erbjuds bättre saker för att jag är mer erfaren. Får de lite vuxnare rollerna. Jag tror en viss poliskonstapel tog mycket tid för mig under vissa år och skymde för andra projekt,
Mikael Persbrandt visar i rummet.
– Om man skulle satt mig här med dig förr i tiden och kameran var därborta skulle jag laddat och rökt 100 cigg och tänkt hur jag ska sitta och undertexter. Nu går jag bara och sätter mig.
Har du fått bättre självförtroende?
– Ja, i yrket börjar jag få det, även om det ibland drabbar mig starkt att jag inte kan någonting och nu kommer dom på mig.
Cyklade på Nya Zeeland
Han var inte osäker under Peter Jacksons ”The Hobbit”. Där spelar han Beorn, en shapeshifter som ibland är man, ibland björn.
– När jag första dagen hissas upp i taket i värsta King Kong-studion i Wellington vet jag vad jag ska göra. Även om det är genant och jobbigt att börja med en svår tortyrscen. Jag visste och kunde till och med föreslå saker.
Peter Jackson var imponerad av din audition.
– Jag har inte gjort det komplicerat. Lika lite som man kan tänka sig ”hur skulle jag exakt reagera om jag förlorar ett barn?”...
Mikael Persbrandt böjer sig ner och knackar i trägolvet.
– ... lika lite kan jag tänka ”hur är jag som shapeshifter”? Som lever med hästar och djur i skogen . Man får gå till sig själv och försöka. Jag spelar ungefär likadant i ”The Hobbit” som i ett kärleksdrama. Mindre än Gunvald.
Det har blivit mycket väntan på ”The Hobbit”.
– Jag köpte en mountainbike på Nya Zeeland och var ofta uppe och cyklade i bergen medan jag väntade.
Det är för Hamilton-filmerna du har tränat kroppen?
– Ja, men det kommer jävligt väl till pass på Nya Zeeland. Det är för Hamilton jag varit med Navy Seals och svenska motsvarigheten. Jag har kört på det här gymet.
Mikael Persbrandt pekar på t-shirten med ”Nacka kampsportcenter”.
– Jag kör hela tiden. Även i morse. Tre kilometer uppförsbacke och sedan hantlar. Det har blivit ett gift för mig. Sex dagar i veckan.
Efter jul väntar huvudrollen i Lasse Hallströms film av thrillern ”Hypnotisören”.
– Vi startar i mitten av januari. Sedan väntar några andra små fina grejer. Jag försöker hålla det öppet. Om man nu ska ut internationellt och försöka vara med i matchen med farbror Micke Nyqvist och Mads Mikkelsen så får man jobba på. Och de unga killarna ska vi inte prata om. Jävlar vad det går bra för dom. Då måste man vara mer tillgänglig. Jag har varit så uppbokad jämt, med teatern och filmer hemma. Jag har aldrig kunnat sticka i väg.
Övar du på din engelska?
– Ja, jag gör det med Peter Jacksons film. I Hamilton pratar jag både ryska och engelska. Jag försöker vara en duktig elev. Jag har haft ett motstånd. Det kändes fåfängt att gå på engelskalektioner hemma när man inte hade konkreta erbjudanden utomlands.
Hellre pizza än mingel
På filmfestivalen väntar galakläder och röda mattor.
– Jag är jävligt dålig på att mingla. Det känns obekvämt. Jag sitter hellre på en pizzeria på Hornsgatan. Men röda mattan tilltalar kanske någon sida hos mig. Alla vi som håller på är illa sedda barn.
Som behöver bli bekräftade?
– Ja, ha ha ha. Så är det ju.
Med någon frånvarande förälder.
– För mig stämmer det fullständigt. Jag minns när jag kom in på Dramatens stora scen i Kung Lear 1983. Jag var statist och stod längst bak med en massa likadana soldater. Där framme stod Kulle och Stormare och Lena och Börje. Jag hade svart visir och heltäckande dräkt. Jag sa till morsan efteråt: ”Såg du mig?” ”Ni såg väldigt lika ut allihopa” sa hon. ”Jag stod ju längst till vänster. ” Jag tyckte alla kollade på mig. Och jag njöt.
Och nu står du längst fram på scen.
– Ja. Roligt! Barnsligt roligt.
Mikael Persbrandt skrattar.
– Det var väl en bra slutkläm?