Lennart kommer alltid att vara ett mästerverk

Markus Larsson

Markus Larsson om bortgången av en av Sveriges bästa och viktigaste rockjournalister

helskärm

Mannen i mitten dog i måndags.

Cancern tog honom.

Lennart Persson blev 58 år gammal och var en av Sveriges bästa och viktigaste rockjournalister.

Men sjukdomen kan aldrig släcka hans brinnande texter och livsgärning som inspiratör.

Lennart kommer alltid att vara ett oantastligt mästerverk.

Pssst, Neil Diamond.

Jag har halkat in i en musikquiz på rockklubben KB i Malmö och ett av svaren pyser fram ur Lennart Perssons ena mungipa.

Det gäller att pricka rätt låt, artist och vem som spelade in originalet. Lennart Persson har själv gjort frågesporten. Vi sitter vid samma bord eftersom vi snart ska se en konsert med The Cramps.

Jag får genast problem. Jag kan visserligen många av låtarna. ”I’d rather go blind” med Rod Stewart som är en cover på Etta James, till exempel. Men andra grejer är knivigare. Och så fort jag börjar bita på pennan, så fort min blick flackar bort mot alla koncentrerade vinylgubbar och klassiska rockjournalister som heter Theander i efternamn, lutar sig Lennart fram och viskar ledtrådar och svar.

Tack vare Lennart vinner jag till slut hela tävlingen. Jag får ta emot en bränd cd med frågesportens musik och applåder och hejarop.

Jag sätter mig vid bordet igen och rodnar som bara en fuskare kan göra. Lennart skrattar, klappar mig på axeln, rensar sin hamburgertallrik och lutar sig tillbaka. Jag frågar aldrig högt, men jag undrar i tyst tacksamhet varför han hjälpte mig. Antagligen för att han såg att jag var nervös. Han ville nog att jag, som befann mig på främmande mark långt hemifrån, skulle känna mig trygg och respekterad och göra bra ifrån mig.

Han var ju sån, Lennart.

Jag kan inte påstå att jag kände honom väl, långtifrån. Men jag saknar honom.

Han var och är ett fundament. I dag är det omöjligt att tänka sig svensk rockjournalistik utan Lennart Persson. Det skulle vara som att försöka beskriva rockhistorien utan att nämna Rolling Stones, Memphis eller The Band.

Lennart Persson startade och drev två fanzines, Larm och Feber. Han skrev och publicerades i nästan vartenda nummer av magasinen Pop, Bibel, Gidappa och Sonic. Men han medverkade också i Sydsvenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, DN, Arbetet, Nöjesguiden och många fler. Han satte samman musiksamlingar på cd och skrev omslagstexter till utgåvor med Bob Dylan och Johnny Cash. Tillsammans med kollegorna och vännerna Mats Olsson, Andres Lokko och Jan Gradvall drev han ett tag musiksajten Feber. Han gjorde musikaffären Musik & Konst i Malmö till ett Mecka för rockälskare. Med mera, med mera.

Och som han skrev.

Om rockjournalistiken hade haft nån slags motsvarighet till restaurangvärldens Michelinguide skulle Lennart Persson alltid ha fått två eller tre stjärnor. Det var värt en omväg eller till och med en resa för att få läsa hans intervjuer, essäer och recensioner.

Det handlade inte bara om att han hade och kunde förmedla en oöverträffad värme och entusiasm. Lennart såg alltid människorna och berättelserna bakom

låtarna och skivorna. Precis som det ledande svenska reportage-

magasinet Filter dramatiserade Lennart Persson ofta sina porträtt och åsikter genom att drapera dem runt en detaljerad story.

Och när jag bläddrar igenom en antologi med Lennarts texter slår det mig hur ofta han kunde fånga både en artist och läsarnas intresse redan i de första raderna.

Som den här inledningen, om balladen ”Fairytale of New York” och suputen Shane MacGowan:

”Någon frågade honom för snart tjugo år sedan vad han önskade sig i julklapp. ’En ny hjärna’, blev det omedelbara svaret.”

Eller den här, om rock’n’roll-artisten Paul Thorn:

”Paul Thorn vet precis när allting gick snett, igen. Det var när han satte upp den där jävla parabolantennen på husvagnen.”

Eller detta, om Tom Waits:

”Med Tom Waits kan man en vanlig blå måndag ha roligare ensam än tillsammans med sju villiga nymfomaner en neonglittrande fredagskväll.”

Själv förklarade Lennart Persson sin drivkraft i antologin ”Feber 2 – Sånger om kärlek”:

”Det är kärleken som, på ett eller annat vis, vare sig vi vill det eller ej, upptar våra drömmar och tankar. Och artisternas. Och det är därför vi lyssnar, gråter och jublar, lyssnar igen. För att vi vill förstå. Det är säkert därför jag skriver också.”

Jag kände aldrig människan Lennart Persson. Men jag fick en glimt av honom den där kvällen på KB i Malmö för inte så länge sen. Det var sista gången jag såg den älskvärde skåningen i livet.

Efter att Lennart hjälpt mig att fuska hem frågesporten höll han ett långt och innerligt hyllningstal till en stor och livslång passion. Det handlade inte om en kvinna eller Elvis Presley.

Det var bara några minuter kvar innan The Cramps skulle gå upp på scenen och Lennart kunde inte sluta prata om bacon.