Motreaktioner en del av yttrandefriheten

Martin Söderström om "Grillad-hysterin"

Överreaktion eller berättigad ilska?

Man måste kunna skämta om allt, hävdar Thomas Järvheden.

Men den som inte gett sig in i leken ska inte behöva leken tåla.

Lotta Bromé har anmält det grova sexskämtet i SVT:s ”Grillad” till Granskningsnämnden.

”Yttrandefriheten är i fara”, gläfser rostningsgeneral Thomas Järvheden trängt från sitt hörn. Ett så kallat oomkullrunkeligt argument, kan tyckas. Omöjligt att komma åt eller punktera.

Men den som inte gett sig in i leken ska inte behöva leken tåla.

Lotta Bromé medverkade inte i ”Grillad”, hade inte valt att ställa upp. Hade inte skrivit under på varken förutsättningar eller former.

Ändå förväntas hon vifta bort påstådd kriminalitet och insinuanta sexskämt.

Sitta still i båten, tiga och bita ihop.

Som om man i rollen som offentlig person automatiskt ställt upp på att tåla precis vad som helst. Som att man signerat ett osynligt kontrakt där man för evigt frånsagt sig rätten att säga stopp. När blev det så?

Thomas Järvhedens argument är att humor alltid måste få handla om vad som helst och vem som helst.

Låter bra, eller hur?

Men om man nu ska kunna skämta om allt, så måste man även tillåta alla att reagera som de vill.

Om det är komikerns rättighet att slå åt alla håll så måste den som står på andra sidan tillåtas rätten att slå tillbaka.

Annars hamnar man så snabbt och lätt i skolgårdsmobbningens tassemarker, där man under det genomskinliga försvaret ”mäh, ååååh, det var ju ba liksom på skoj” försöker hitta en enkel väg bort från all jobbig skuld.

Är man fri från ansvar bara för att man satt på sig en rolig mössa?

Gör sammanhanget att den eller de som upplever sig som utsatta fråntas all rätt att reagera eller protestera?

Någonstans inbillar jag mig att motreaktioner också faller in under den yttrandefrihet som Järvheden så ängsligt klamrar sig fast vid.