”En svunnen tv-tids sista dödsryckning”

Nöjesbladets Martin Söderström om ”Robinson”-premiären

Det börjar bra. Snyggt, rafflande, påkostat och så långt från den haltande budgetvariant som TV3 berövade på all form av flytförmåga och själ härom året.

Klippning och musiksättning är i absolut världsklass, betydligt närmare ”Lost” än amerikanska ”Survivor”.

Det känns dyrt, det känns ambitiöst och välskött.

Nedsläppandet av de hoppfulla deltagarna i ett människofientligt träsk istället för på en silverskimrande paradisstrand är ett genidrag i det lilla. Ett enkelt men ruggigt effektivt sätt att komma runt och förbi de högst ställda förväntningar. Så långt allt väl.

Men halvvägs in i avsnitt ett tar det tvärstopp. Därefter försvann programmet in i en rörigt ointressant dimma av paktbildning och ränksmideri.

Man kan hävda att det är en del av spelet, en del av ”Robinsons” själ rent av. Jag vill hävda att hela paktspelet står i vägen för programmet, och istället för en spänningshöjande tillgång mest blir en gäspsoppa som smakar obehagligt mycket 1998.

Rävspelet och det utstuderade buskviskandet blev ett sänke för programmet redan på SVT:s tid. I TV4:s regi är det ingen skillnad.

Nu satt jag och gäspade mig genom ett öråd som om 00-talet aldrig hänt. Ingen telefonröstning, ingen tillstymmelse till känsla av tittarmedverkan. Bara ett evighetslångt lappläsande som redan avgjorts genom hemliga handslag och smusslande bakom ryggar. Det blir inte spännande, det blir aldrig intressant. Och rent tv-mässigt känns det som en svunnen tv-tids sista dödsryckning.