– Jag tänkte: Nu dör jag

Ingvar Hirdwall & Mona Malm återförenas i ”Stormen” – som är det tuffaste de gjort

”Stormen” blev ett kärt möte mellan de gamla vännerna.

Men också den hårdaste inspelningen Ingvar Hirdwall och Mona Malm någonsin varit med om.

– Jag har aldrig spelat in under så kärva förhållanden, säger Mona.

Bernt är han som aldrig sagt det han borde.

Ulla är hon som aldrig har frågat.

Nu sitter de båda livskamraterna i en bil med urladdat batteri på en ödslig och mörk skogsväg.

Vind, regn och hagel piskar mot rutorna. Trädstammarna knäcks som tandpetare.

Stormen kom så plötsligt. Och den förändrade allt.

I natt kommer tystnaden att brytas.

– Jag tror att det är väldigt vanligt att man har svårt att prata med varandra. Svårt att uttrycka känslor. Och man vet aldrig när det är för sent, säger Ingvar Hirdwall och lutar sig tillbaka i soffan.

Han spelar Bernt. Bredvid honom sitter Mona Malm, Ulla. Det gamla paret är två av de bärande karaktärerna i SVT:s nya dramasatsning ”Stormen”. En serie i tre delar, med premiär i kväll, om hur ett litet samhälle förändras av en katastrof.

Om hur individen påverkas av det oförutsedda.

Spelades in i verklig miljö

Tankarna går osökt till orkanen Gudrun som i januari 2005 drabbade Sverige.

– När jag läste manuset greps jag av människornas öden. Och att det finns en vision att försöka beskriva vad som hände med de här personerna och hur de betedde sig mot varandra, under och efter stormen, säger Ingvar.

Serien filmades under en blåsig och regnig månad i Göteborg, i verklig miljö. Ingen studio. Inga kulisser.

– Jag tyckte det var oerhört spännande. Just för att det var lite farligt, säger Mona Malm.

Ingvar Hirdwall nickar och börjar i detalj beskriva en blöt nattscen:

– Två stora tankbilar sprutade vatten. Plötsligt såg jag en vindmaskin med gigantiska propellrar. Det var sex grader kallt ute och allt vatten förvandlades till hagel som kom mot mig. Plus mossa, barr och allt som den där maskinen drog upp. Jag tänkte: Jag dör. Det kommer stå i kvällstidningarna i morgon. Skådespelare död under inspelning. Sen kom regissören och ville ha en tagning till. Jag sa: En till? Vi kan väl ta fem till. Jag är ju bara 75 år, du kanske tror att jag är 18, säger han.

Mona Malm tjuter av skratt.

”Härligt”

Det är drygt 25 år sedan de båda skådespelarna möttes i en uppsättning av Lars Molin.

Sedan dess har det blivit mängder av samarbeten, både på tv och film.

– Vi har så mycket erfarenheter tillsammans. Vi kan sitta hur länge som helst och prata om pjäser och uppsättningar. Att jobba med Mona är härligt, det är så lätt. Finns liksom inga konstigheter, säger Ingvar.

Hur är det att bli äldre i yrket?

– Intressant. ”Vildanden” som jag spelar på Stadsteatern nu har jag gjort tre gånger. Första gången med en liten roll som uppassare. Sen som Hjalmar Ekdal, en av huvudrollerna. Nu spelar jag Hjalmar Ekdals pappa. Jag har åldrats med föreställningen och det känns väldigt fint. När jag är på väg hem från en utsåld kväll tänker jag: Fan, det är något med den här teatern i all fall, säger Ingvar.

”Jag är lite förstörd”

Mona är inte lika entusiastisk. I alla fall inte till teatern.

– Jag känner inte riktigt för att spela längre. Jag tycker att det är för nervöst, för slitigt. Men jag saknar den sociala biten. Jag tycker fortfarande att kvällarna hemma blir jättelånga. Jag är lite förstörd på det sättet.

– Men jag tycker det är underbart när de ringer och frågar om jag vill göra något på film eller tv. Man är så barnslig, blir så smickrad. Förstå denna fåfänga, de kan få en till vad som helst.