Metallica stormar Roskilde
Uppdaterad 2013-07-08 | Publicerad 2013-07-07
Bandet tar inga risker - och är lika publikfriande som Gyllene Tider
De kom.
De såg.
Och de tog inga risker.
Metallica vinner genom ett publikfriande set som får dem att framstå som thrashmetalbandens Gyllene Tider.
Karriären är längre än ett trumsolo på Sweden Rock.
Den har i själva verket varit så lång att ”Motorbreath” numer spelas på Nyhetsmorgon i TV4. Vem trodde det 1983?
Många åsikter
Det gör att många har sin egen bestämda uppfattning om när Metallica var som bäst. Ännu fler är tvärsäkra på exakt när gruppens momentum dog och medlemmarna fick stämpeln ”föredettingar” i pannan.
Beror kanske på vem du frågar. Men bara i min närmaste bekantskapskrets är åsikterna lika många som det finns dumskallar på Twitter.
”Metallica har inte varit bra sen Cliff Burton dog.” ”Metallica dog när de sålde ut sig med ’The black album’”. ”Reload... där gav jag upp.” ”Jag höll ut länge, men efter ’St Anger’ fick det vara.” ”Dokumentären ’Some kind of monster’ förstörde gruppen.”
Och så vidare och så vidare och så vidare...
Gigantisk publik
Poängen är att ingen visste att ett metalband från Bay Area skulle leva så länge som Metallica. Framför allt hade ingen någon aning om att metalband skulle locka en gigantisk publik ett kvarts sekel efter att de mest epokgörande albumen släpptes.
Det här är gruppens enda konsert i Europa i sommar. Och att de fortfarande kan spela med den här lägstanivån och kraften är i sig lika banbrytande som debutalbumet ”Kill ’em all”.
Det går att göra en lista med invändningar.
Visst kunde de ha åtminstone ha slängt in en riktig spektakulär överraskning eller två för hardcorefansen.
Visst har Lars Ulrich ibland problem med att hinna med och blasta sina kaggar och cymbaler ikapp med riffen - han svettas floder och grinar rätt illa bakom trumsetet. Och visst shreddar inte Kirk Hammett strängarna med samma precision som förr.
Stelheten minskar
Men det är James Hetfield som är motorn. Och han uppträder som om han just har klivit ut ur studion efter inspelningarna av ”Master of puppets”. Rösten och riffen är rockhistoria. Han har redan en egen piedestal bredvid Tony Iommi i metalvärldens Hall Of Fame.
Medlemmarna jobbar sig in i spelningen. Mjölksyran och stelheten minskar för varje låt. Det är rörande att se Hetfield och Hammett och Ulrich och Robert Trujillo slappna av i instrumentala ”Orion”. De kan inte sluta le under den åtta minuter långa hyllningen till Cliff Burton.
I ”One” är fyrverkeriet mellan bandmedlemmarna nästa lika stort som de riktiga bomberna och rakterna och svampmolnen som lyser upp natten.
Versionerna av ”Battery” och ”Master of puppets” - dynamiken mellan alla taktbyten är svindlande - skulle få Beavis & Butthead att dumflabba på volym elva: ”HÖRR-HÖRR-HÖRR”.
Och när ”Enter sandman” får det oändliga publikhavet att storma får vi en förklaring i ljud och bild varför festivalspelningar kan vara det bästa som finns.
”Are you feeling alive?” skriker James Hetfield. Gissa. Efter att publiken räknat in ”Creeping death” blir det som vanligt.
Ibland kan ordet ”dö” vara det mest livsbejakande som finns.
Låtlistan
Blackened
For whom the bell tolls
Disposable heroes
Harvester of sorrow
The day that never comes
Carpe diem baby
I disappear
Sad but true
Welcome home (sanitarium)
Orion
One
Master of puppets
Battery
Nothing else matters
Enter sandman
Extranummer
Fuel
Creeping death
Seek & destroy