Måns Möller: ”Bröt ihop vid sjukhuset”

Publicerad 2012-12-08

Komikern om sin sons autism – och hur hela livet förändrades

Måns Möllers sexårige son har fått diagnosen autism, vilket har fått Måns att själv göra gentester. ”Inget var fel, men min grabb är ändå autist. Så någonting är det ju. Det blir några sömnlösa nätter där man undrar hur det har blivit så här”, säger han.

Komikern Måns Möller, 37, golvades totalt av sin sons diagnos.

Plötsligt var han förälder till en pojke med autistiskt syndrom – och livet skulle förändras.

– Då bröt jag ihop på gatan utanför S:t Görans sjukhus, säger Måns Möller till Nöjesbladet.

Nu gör Måns Möller en föreställning om sitt liv med titeln ”Jävla pajas – det här skojar du inte bort”, där en viktig ingrediens är sonen Viggo, 6.

Viggos vardag är inte som alla andras då han har en diagnos som aldrig kommer att försvinna, nämligen autism.

Men för att underlätta pojkens liv krävs mycket tid för att träna upp olika funktioner med hjälp av pedagogiska metoder.

– Jag har tränat honom i att skratta och le. Om man har svårt att uttrycka sig är ett leende avväpnande. Det är en otroligt glad kille, som älskar bilar, säger Måns Möller.

Det är ganska nyligen som Möller börjat känna att han kan tala öppet om sina upplevelser. Han har också grubblat mycket över om ”felet” ligger hos honom själv och hans gener.

– Jag har gjort gentester, inget var fel, men min grabb är ändå autist. Så någonting är det ju. Det blir några sömnlösa nätter där man undrar hur det har blivit så här.

”Jag är ju en pajas”

Samtidigt understryker Möller sina starka känslor för Viggo, och hur pojkens framsteg bidrar med mening till livet.

– Jag känner mig inte komplett utan honom, säger han.

När sonen fick diagnosen 2008 gick Måns Möllers karriär på högvarv då han turnerade med Björn Gustafsson. När diagnosen meddelades vid S:t Görans sjukhus i Stockholm bröt Måns Möller bokstavligen ihop på gatan utanför sjukhuset.

– Då kom en dalmas i cowboyboots som sa ”tror du inte jag ser vem du är. Håller du på och spelar in en sketch här eller”. Det var då showens titel kom. Jag är ju en jävla pajas, säger han.

Behöver egentid

Nästa steg var en sorgeprocess som han ännu inte är säker på att han kommit ur. Livet förändrades även på andra sätt då relationen till Viggos mamma kraschade.

– Vi hade säkert gjort slut i alla fall. Slutligen kände man att man behövde någon dag i veckan att vara för sig själv. ”Varannan vecka”-livet har gett mig energi och kraft att göra föreställningen. Annars hade jag inte orkat det, säger han.

”Slag i huvudet”

Måns medger att hans egen medicin för att inte tänka på vardagen periodvis har varit att begrava sig i jobb.

– Det är ingen hemlighet att jag har gjort det. Affärsmässigt har det funkat, men det blir inte så mycket värt om man inte kan sova för att man är så orolig för sitt barns framtid, säger han.

– Jag tror inte på Gud, men ibland kanske jag tror ändå. Det här kanske var meningen eftersom man hade lite för bra flyt. Verkligheten kom och slog en i huvudet och sa ”nu får du lägga lite tid på ditt barn”.

sömnlösa nätter

Detta är Möller

Namn: Måns Gustav Möller.

Ålder: 37.

Yrke: Komiker och programledare.

Familj: Viggo, 6, sambon Olivia, 26.

Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.

Inkomst: ”Jag tar ut en lön på 33 000 i månaden”.

Bakgrund: Programledare för ”Extra, extra” 2006-2008, ”Cirkus Möller” 2009, 2010. Hösten 2010 uppträdde han tillsammans med bl a Brolle och Martin Stenmarck i ”Ladies night”. Delägare i komikeragenturen ROA tillsammans med Johan Glans, David Batra, Thomas Järvheden och Özz Nûjen.

Måns om …

Özz.

… vännernas stöd:

– Özz Nûjen hjälper mycket. Vi ska på en resa till Malaysia ihop. Jag hade inte klarat att åka själv. ”Nanny” är fel ord, men han har hjälpt.

… välfärds­systemet:

– Jag tycker att man kan döma hur bra välfärdssamhället är baserat på hur bra vi tar hand om de som behöver det som mest. Jag tycker att det är för jävla illa. Det tog nio månader för min son att få sin diagnos och det är för lång tid.

… sonens tidiga symptom:

– Han var väldigt tyst. Jag fick beröm eftersom han verkade vara så väluppfostrad. Sedan började han gå på tå och vifta med händerna. Det kallas att ”stimma”, självstimulering. Han kröp och gick som alla andra och jag märkte inte att det var något fel. Det gjorde däremot Viggos mamma.

ANNONS