Ainbusk-Marie: ”Till slut orkade jag inte mer”

Zandra Lundberg

”Ainbusk”-sångerskan Marie bryter tystnaden kring sina svåra år

Allt var svart.

Marie Nilsson Lind genomgick en omfattande elbehandling för sin depression.

Samtidigt opererades hennes mans hjärta.

Nu berättar ”Ainbusk”-sångerskan – för att orka ta sig tillbaka.

För fyra år sedan försvann Marie Nilsson Lind, 50, från rampljuset.

Hon har brottats med en djup depression.

På Länsteatern på Gotland i går berättade hon om sin svåra tid för intervjuaren Tommy Wahlgren, skriver Gotlands allehanda.

Utåt sett var Marie Nilsson Lind en framgångsrik sångerska. Samtidigt har hon kämpat med depressioner sedan hon var 13-14 år.

– Det har jag försökt plåstra om med medikamenter och terapi, men till slut orkade jag inte mer. Det tog slut. I ett år låg jag inlagd på psykiatrisk klinik, berättar hon.

För att bli frisk en gång för alla bestämde sig Marie för att pröva ETC, en behandling mot depression där patienten sövs och hjärnan utsätts för elektrisk ström.

Bor i Visby

– ECT hjälper många - folk kunde gå in som vrak och komma ut som duracellkaniner. Jag fick 25 behandlingar, men det hjälpte inte.

I samma veva genomgick Maries make Magnus en hjärtoperation.

Och när allt var som värst bestämde sig Marie för att satsa på livet igen. Hon förklarar att det tar tid, men hon är på god väg. Och hon väljer att berätta eftersom det är ett sätt för henne att ta sig tillbaka.

I dag bor hon i Visby tillsammans med Ainbusk-systern Josefin och en hund. Marie och hennes make är fortfarande gifta, men han valde att inte flytta med till Gotland.

Skriva en bok

Maries mål är att skriva sin berättelse, en självbiografi hon påbörjade 2008.

– Drömmen är att jag ska få ordning på huvudet och skriva färdigt den. Jag vill ha en monter på Bokmässan i Göteborg 2013! säger hon enligt Gotlands allehanda.

Någon återförening av ”Ainbusk” är inte aktuell. Däremot har Birgitta Jakobsson, Annelie Roswall, Annika Fehling och Marie bildat gruppen ”Glimra”.

Hon konstaterar att det finns en sorg i att det är över – men att det också gör gott att gå vidare.