”Det känns som en nära vän gått bort”

Per Bjurman

Per Bjurman: Ett stort och varmt hjärta har slutat slå

PALM SPRINGS. Ett underbart leende har slocknat, ett stort och varmt hjärta slutat slå.

Utan Clarence Clemons bland oss är ingenting riktigt som det ska.

Det är riktigt dåliga nyheter som når mig just som jag – av en händelse – lyssnat klart på Cash Brothers tolkning av ”Nebraska” på en hotellbalkong i Palm Springs och gör mig beredd för att gå ut och äta en ensam middag i värmen.

Clarence Clemons, larger than life-saxofonisten i Bruce Springsteens E Street Band, har avlidit i sviterna efter en stroke.

Nu blir det ingen middag.

Det känns som att en nära vän gått bort. Jag fick i och för sig bara träffa The Big Man öga mot öga en enda gång, i en loge på Olympia-stadion i München före en spelning sommaren 2003, men precis som en förkrossad Bruce Springsteen säger i ett uttalande i natt:

– Han bar med sig en kärlek till människor som fick människor att älska honom.

Så var det.

Jag hann under den där halvtimmen i den väldige stjärnans sydtyska loge, inredd som ett personligt tempel, bli alldeles överväldigad av hans värme och vänlighet och innerlighet.

Fast det blev man ju även om man aldrig mötte honom personligen.  Det var precis så han framstod som artist, saxofonist och scenpersonlighet också.

Varm, vänlig, innerlig.

Springsteen förstod tidigt att han inte bara hittat en avgörande musikalisk komponent i Clarence saxofon när de under de tidiga sjuttiotalet började spela ihop. Han hade hittat en unik karaktär, en perfekt sidekick och tillsammans såg de till att göra E Street Bands scenshower till de mest upplyftande, underhållande och mest oförglömliga som gick att uppleva under en hel räcka decennier.

The Big Man blev också snabbt en enorm publikfavorit, praktiskt taget lika populär som sin bandledare. Varje gång han klev fram på scenen för att leverera ett solo – som det klassiska i ”Badlands” – började  fansen längst fram alltid, som på en given signal,  att ”tillbedja” honom med ”we're not worthy”-poser.

Det var han värd.

Just solot i ”Badlands” återvänder jag hela tiden här i min kaliforniska natt. Liksom det i ”Jungleland”. ”Sherry Darling”. ”Thunder Road”. Och”Night”, Clarence egen favorit i Springsteen-katalogen. Naturligtvis hör jag honom som skrockande Santa Claus i ”Santa Claus is Coming To Town” också –  rollen i vilken han alltid fick Springsteen att bryta ihop i skrattspasmer.

Och är är det igen.

Värmen.

Vänligheten.

Innerligheten.

So long, Big Man.

Vi glömmer dig aldrig.