Mästerligt
Uppdaterad 2022-07-07 | Publicerad 2001-07-04
Neil Young
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 10 476. Längd: 126 minuter. Bäst: Hur mycket som helst, men ”After the goldrush” och ”Hey hey my my” får tiden att stanna. Sämst: Setet känns, faktiskt, för kort. Fråga: Fattar ni hur stort det kan vara med musik ibland?
Neil Young sätter sig vid sin tramporgel, slår an ett sorgset ackord och smeker försiktigt iväg första strofen i ”After the goldrush”.
Precis då reser sig håren på armarna.
Precis då förstår jag att detta är en klassisk kväll.
Jag hade visserligen blivit varnad.
Folk som inte behövde åka till Motala och se Niklas Strömstedt när Neil Young spelade i Roskilde i fredags har attackerat mig med utlåtanden som ”tusen plus!” och ”det bästa jag sett!”.
Men ändå. Att rockmusik i arenaformatet kan vara så här överväldigande, att en mänsklig röst kan sjunga ”Well, I dreamed I saw the knights in armor coming” så att 30-åriga rockrecensenter blir alldeles fuktiga i ögonvrån.
Det är häpnadsväckande, nästan skrämmande. Men det händer i kväll.
Och det händer utan att Neil Young och hans legendariska komptrio Crazy Horse på något sätt går in för att smöra och vara folk till lags.
De står där mitt på scenen, ofta med ryggen mot publiken, som vore de kvar hemma i replokalen. Inledningen, med nummer som ”Don’t cry no tears”, ”Love and only love” och ”Piece of crap” är om inte svår så tämligen oväntad.
Den fenomenala ”Like a hurricane” slutar med väldigt många minuters oväsen och rundgång och gitarrmisshandel och det vore outhärdligt med vilket annat band som helst men de här fyra musikerna älskar sitt oljud och förmår på nåt märkligt vis göra stor, skön konst av det. Precis som de gör i de lika rasande elektriska versionerna av ”Hey hey my my”, ”Sedan delivery” och ”Powderfinger”.
Men allra starkast är partiet i mitten, där Young lämnas ensam på scenen med akustisk gitarr och munspel.
Han gör en andlöst vacker ”From Hank to Hendrix” och bara darret i rösten när han sjunger ”musical ride” är värt hela entrébiljetten.
Han sjunger den på flera sätt laddade ”Pocahontas” så tiden stannar.
Folk frågar mig ibland varför jag så sällan sätter fem plus.
Svaret är enkelt.
Det måste finnas ett betyg att ta till såna här kvällar också.