Tacopaj och tacotårta – våra nya matälsklingar

Spiskummin är hemligheten

Utanför mattidningarnas recept har taco-maten smugit fram och tagit en självklar plats i svenskarnas hjärtan.

När någon idag söker efter recept på nätet och hamnar i Aftonbladets receptdatabas, så är det oftast "tacopaj" man vill ha. Den tidigare favoriten "kladdkaka" är besegrad, och en ny bubblare bland receptsökningarna är "tacotårta".

Vi bad matnörden och matskribenten Lisa Förare Winbladh granska taco-fenomenet lite närmare.

Tacopaj. En förunderlig rätt som tycks framsprungen ur den svenska folksjälen. Svenska folket älskar paj och tacos så en kombination kan ju inte bli annat än en kioskvältare.

En typisk svensk familj äter tacos minst en gång i månaden enligt statistiken. Inte pjåkigt med tanke på att det är en rätt som är komplett omöjlig att äta utan att tappa både värdigheten och halva tacoinnehållet över bordet. Men den är lättlagad och pysslig. Trygg och spännande på samma gång.

Som matnörd letar jag efter en djupare förklaring till tacons triumf. Och finner den i spiskumminet. Spiskummin är kryddan som ger kryddmixen finess och djup. Det sprider sin lockande arom där det serveras i falafel, kebab och annan långväga mat. Min teori är att spiskumminet betytt mer för integrationen än någon politisk reform.

Hemma hos mig blir det rådjursfärs med kakao och kanel i fyllningen. Men principen är densamma. Och spiskumminet är alltid på plats.

Pajer har häckat på i stort sett varenda buffé sen sent 70-tal. Själva pajbiten har jag svårare för. Faktum är att jag avskyr matpajer efter att ha överdoserat på det quichetäta nittiotalet då jag var i cateringsvängen. Det värsta är den där gummiaktiga äggstanningen som är en avskyvärd konspiration mellan, hönan, kon och kocken.

Men när jag tänker på saken skulle jag nog kunna klämma i mig en bit av just tacopaj. Spiskumminet förlåter det mesta. Så jag måste ge svenska folket rätt i deras val.

Men runt hörnet anas ett i mina ögon bättre val. Tacotårta. Ett ord som skaver. Jag har nämligen en sak att bekänna. Trots att jag ätit de flesta djur och de flesta kroppsdelar du kan tänka dig (jo, äggledare, testiklar och juver också) har aldrig satt tänderna i en tacotårta. Jag som senast i söndags kärleksfullt strödde syriansk oregano på min svamppizza med spansk grottlagrad fårost är omsprungen av halva svenska folket i det stora trendloppet.

Tacotårtan består av platta tortilla-bröd som vavats med allehanda spiskummindoftande texmexjox. Själva ordet tårta får mungiporna att streta uppåt. Du minns födelsedagar, du minns jubileum, du minns sista dagen på en arbetsplats när du varit på väg mot nya djärva mål. Svenskar älskar tårtor. Stora klafsiga tårtor med vattning konstgjord grädde och ilsket neongrön marspipan. Men också kärleksfullt bakade mandeltårtor med smörkräm eller fin sockerkaka med mjukvispad grädde och sommarens bästa jordgubbar.

Men tacotårtan utmanar ju inte söta tårtor utan snarare tacopajen och smörgåstårtan. Den folkkära smörgåstårtan där köpemajonnäs slafsas samma med skamsna små burkräkor, leverpastej, skinka och ost på bröd med samma smakprofil som Wettexdukar. Visst finns det goda smörgåstårtor bakade med kärlek och komponerade med omsorg. Men det är glest mellan dem.

När jag tänker på saken blir jag alltså riktigt livad över att tacotårtan kanske tränger ut smörgåstårtan. Det här är ingen trend som ska föraktas och hånas. Mina fienders fiende är mina vänner och om det här är en chans att bli kvitt smörgåstårtan tar jag omedelbart värvning på tacotårtans sida. Ursäkta, nu har jag verkligen inte tid att skriva mer. Plikten kallar. Vill ni mig något hittar ni mig vid tex-mexhyllan. Viva la tacotårta!

Lisa Förare Winbladh