Vår rätt att häda måste försvaras
14 MARS 2010. Yttrandefrihet
Kanske är det inte Lars Vilks eller ens Jihad-Jane (vad det nu står för) som har huvudrollen i det stora spelet om yttrandefrihet. De kan betraktas som statister jämförda med shejk Faisal Ahmed Zaki Yamani, som nyligen lyckades erövra danska, vänsterliberala Politikens lojalitet. Tidningens chefredaktör Töger Seidenfaden ber, på Yamanis uppmaning, om ursäkt för återpubliceringen av det vi lärt känna som Muhammedkarikatyrerna.
Yamani är son till den saudiarabiske oljeshejk som under 70-talet med oljepriset som redskap, bedrev ekonomisk utpressning mot omvärlden. Han är dessutom advokat och beskriver sig som ombud för 94 923 av Muhammeds efterlevande. Samtliga uppges kränkta av Muhammedteckningarna. Dessa profetens släktingar har därför krävt skadestånd från ett stort antal danska tidningar. Rättegång är begärd.
Komiskt storslagna ambitioner
Seidenfaden kapitulerar i förväg. Genom att ursäkta publicering vinner vi ”muslimers vilja att avlägsna spänningar och stödja försonin g”,skriver chefredaktören. Utmärkta ambitioner i diplomatin, men inte inom journalistiken. Följaktligen har största delen av Politikens redaktion protesterat. Det gör lyckligtvis också den politiska vänstern.
Yamani, medborgare i en av världens mest brutala diktaturer, drar från en presskonferens i Beirut nöjda slutsatser om sin danska uppgörelse: bättre använda juridisk utpressning och krav om skadestånd än hot om bojkott och våld. Hans ambitioner är omedvetet komiskt storslagna: Jungfru Maria, Moses och Jesus ska vara fredade från förlöjligande, liksom Nelson Mandela, Albert Einstein och Martin Luther King. Vår tids ikoner, enligt Yamani.
Han kan räkna med visst bifall. De muslimska ländernas samarbetsorganisation begär gång efter annan att FN ska förbjuda angrepp på religioner. Kristen höger nickar bifall. Europeiska författningar är på väg att arrangeras efter religiösa påbud.
Bekräftade fördomar
På ett annat icke-religiöst plan rörde sig den israeliska ambassadör som försökte krossa en svensk, för honom misshaglig, utställning eller den israeliska stat som krävde regeringsingripande mot svensk pressfrihet.
Den tidigare danska Muhammed-krisen har förändrats från en provinsiell dansk hetskampanj till att gälla yttrande- och religionsfrihet.
När Jyllands-Posten första gången publicerade Kurt Westergaards satiriska bilder på Muhammed fanns det goda skäl till skepsis. Teckningarna bekräftade förhärskande danska fördomar om muslimer; angreppen vände sig nedåt mot en marginaliserad grupp. Jyllands-Posten sjöng med den stora, men inskränkta kören.
Hämnd begärdes och skrevs ut i danska kronor. Företag betalade för att säkra exportmarknader. Vedergällning utkrävdes också mot Westergaard; mord var hotande nära. Parallellen till Lars Vilks och för den delen till betydligt större kulturskapare är given. Inskränkningar i press- och yttrandefrihet på våldets villkor eller enligt Yamanis regler måste bekämpas.
Yttrandefriheten måste försvaras
I Danmark vill främlingsfientliga Dansk folkeparti slopa hädelseparagrafen (för att fritt kunna attackera muslimer, förstås). Ingrepp mot denna murkna lag borde krävas av den politiska vänstern, inkluderat de få progressiva liberalerna. Dessa båda politiska riktningar står för den kulturradikalism som bekämpat religiös intolerans, fördomar och den gamla högerstatens övergrepp mot yttrandefriheten. Sådant bör ge legitimitet i motståndet mot frihetsinskränkande lagar om hädelse.
Tolerans, givetvis, mot människors religiösa övertygelser och rättigheter men samtidigt maximal frihet att kritisera religioner och deras påbud. Radikala konstnärer och politiker tvingades en gång i fängelse för sin kamp för dessa rättigheter och för att de hade mod att häda religioner och moral, som bar upp överhetens makt.
Yttrandefriheten måste försvaras, också om vi tycker att den skyddar halvdålig konst.
Tvivelaktig motivering
Islam kan inte undantas, inte ens med den tvivelaktiga motiveringen att det skulle vara de förtrycktas religion med anhängare som står mot de gamla kolonialmakterna eller lever i den rika västvärldens fattiga förorter.
Solidaritet bör uttryckas i politiska och demokratiska termer, inte i religiösa.