Vem skriver vår tids Strindbergupprop?
Jubileet närmar sig – men regeringen är helt ointresserad
Jag är Kristen, och jag är Socialist. Orden är August Strindbergs och de uttalades strax före hans död 1912.
Vi närmar oss alltså ett minnes- och dödsår för den sannolikt främste i den svenska kulturen, en av våra få verkligt betydande internationella kulturgestalter. Vår tids högerregering finner jubileet utan intresse. Inte en krona till Strindberg. Kanske följer ignoransen av att Strindberg mot slutet av sitt liv kallade sig socialist. En troligare förklaring kan lyda: Vi styrs för närvarande av den mest kulturfientliga regeringschef sedan, låt oss säga, Arvid Lindman. Fredrik Reinfeldt berättade om sina kulturella förväntningar inför jul: Jag ska se Kalle Anka och följa Magnus Uggla – det räcker.
Andra krafter än regeringen måste ta ansvar för Strindbergminnet, precis som för hundra år sedan. Den gången kom initiativet från den då radikala socialdemokratiska ungdomen. Adolf Lundgrehn, en annars anonym agitator, krävde för exakt hundra år sedan att nationen skulle samla pengar för att Strindberg skulle kunna åldras, drömma och dö – utan brödbekymmer.
Den sortens folklig mobilisering låg nära författarens egen ideologi. Han ville, skrev han, inte ta emot allmosor, pengar från högern eller bli en statens diktare.Strindbergs förhållande till sin tids arbetarrörelse var, med en underdrift, motsägelsefullt och komplicerat.
Vänskapen med Hjalmar Branting slets sönder i långa perioder. Ibland kunde striderna gälla agrarsocialism, ibland kvinnofrigörelse eller Gud. Strindberg stod närmare svärmiska utopister som Nils Quiding än socialistiska teoretiker som Karl Marx.
Strindberg kom med tiden att alliera sig med den unga, något romantiska socialdemokratin. Han blev förtrogen med Z. Höglund och nära vän med Fredrik Ström. Han hyllades i ungdemokraternas tidning Stormklockan och skrev texter till Fram, de unga socialdemokraternas bokförlag. Alliansen var inte oegennyttig. Ungdemokraterna (SDUF) använde stundtals Strindberg i sitt uppror mot Branting.
Strindberg byggde allianser för sin strid med all slags nationell konservatism, från den litteräre huvudmotståndaren Heidenstam till det något inskränkta kungahuset.
För att undvika varje tillstymmelse till politisk prägel över hyllningen som gällde diktaren Strindberg, lämnade de unga socialdemokraterna över ansvaret för insamlingen till en anslående kommitté, berättar Björn Meidal i sin mäktiga avhandling ”Från profet till folktribun”. I ledningen satt några av den tidens främsta skådespelare och konstnärer. De samsades med Hjalmar Branting, kulturradikaler, folkrörelseledare och ärkebiskop Nathan Söderblom.
40 000 stödde insamlingen. Prins Eugen skänkte 1?000 kronor men de flesta bidrog med små belopp. Dessa pengar kom ofta från folk ur den arbetarklass som läste och höll Strindberg i sina bibliotek. En del av de insamlade pengarna skänkte Strindberg till de arbetslösas kassor. En generös gest som pekar mot vår egen tid. Lika dagsaktuellt är Strindbergs ”Tal till nationen”. Underrubriken lyder nämligen om olust i landet.
Som av en händelse sammanfaller i tiden hundraårsminnet av Strindberg-fejden med årets båda prinsessbröllop, till vilka rikligt med offentliga medel gjorts tillgängliga. I sin ”Folkstaten”sammanfattar Strindberg sin syn på monarkin: Monarkin medför den olägenhet att omkring monarkens person samlas bland annat gott folk, en hop stackare, som låna makt uppifrån för att härska. Genom hovmän, ett tarvligt släkte, isoleras monarken från nationen.
Till arbetarrörelsens mytologisering av Strindberg hör bilden av arbetarna som med facklor i händerna marscherar under den döende skaldens balkong och berättelsen om de åtta män från arbetarkommunen som bar diktarens kista. Men, som Strindberg ofta sa: Jag är ingen partiman.
Hans minne är en folklig och kulturell angelägenhet. När regeringen sagt nej borde än en gång den unga vänstern ta initiativ till en Strindberginsamling. Kontakta gärna den energiske ärkebiskopen.
Han vill säkert vara med när han väl hunnit med kronprinsessans och hennes mans vigselceremoni.