Högerpopulismen slukar de borgerliga
Ett stort kliv in i riksdagen – då blir SD en del av Reinfeldts gäng
Egentligen, sa Fredrik Reinfeldt i radion, egentligen vann de borgerliga. De fick fler röster än den röd-gröna regeringen. Han kommenterade gnälligt det norska valet och förmådde sig inte ens skicka iväg en protokollärt korrekt gratulation till segraren Jens Stoltenberg.
Kanske berodde Reinfeldts genomklappning på fotbollen. Samma kväll som norrmännen valde om sin regering sjönk Reinfeldts Djurgården mot botten i fotbollsallsvenskan. Sånt är tungt, jag vet. Men måste landets statsminister för den skull låta som en ordinär djurgårdshuligan?
De borgerliga vann, sa Reinfeldt och slöt därmed Fremskrittspartiets (FRP:s) Siv Jensen till sin blårandiga, politiska familj. Jensens parti fyller de oändliga norska kuststräckorna med förbudsskyltar mot flyktingar och öppnar ensliga öar för deporterade asylsökande. Biståndet ska slaktas lika obönhörligt som kulturanslagen och välfärden säljas ut som på en lagerrensning i Täby.
Siv är vår kvinna, säger Reinfeldt.
Om högerpopulister blir tillräckligt stora öppnas dörren till den traditionellt civiliserade borgerlighetens gemenskap. I Danmark sköter Pia Kjaersgaard redan regeringskontoret. Siv Jensen snubblade den här gången; väljarna, inte högern, sa nej.
Varenda sverigedemokrat förmår tolka dessa nordiska budskap: Ett stort kliv in i riksdagen och SD blir en del av Reinfeldts borgerlighet. Maktpolitik väger tyngre än principer och anständighet.
Reinfeldt är på väg att europisera sin höger. Partivännen Silvio Berlusconi bygger sedan länge allians med rasistiska Lega nord och drar glada, inkännande historier om den fryntlige Mussolini.
I Frankrike lånade Sarkozy med framgång program och nära medarbetare från Nationella fronten. Han inrättade departementet för nationell identitet och delade omedelbart ut skräckinstitutionen till sin närmaste man Brice Hortefeux. Denne presenterades nyligen för en ung muslim med nordafrikansk bakgrund. ”Fint, vi behöver alltid en sån där. Men det blir problem när de blir många”, sa ministern.
Europahögern känner sig alltmer hemma i vardagsrasismen.
Venstre, det klassiskt norska socialliberala partiet, bjöd Siv Jensens FRP motstånd. Partiet lät sig hellre tillfälligtvis pulveriseras än att regera med högerpopulister. Som tack strömmar nu nya medlemmar rakt in i partiet.
På den tiden Dagens Nyheters ledarsida var kulturradikal och socialliberal skulle den ha solidariserat sig med favoritpartiet Venstre. Numera föredrar DN en regering med högerpopulisten Jensen framför en med socialliberalen Stoltenberg.
Några dagar efter denna sorgliga, historiska kursändring klev Göran Hägglund in i DN för att driva korståg mot kulturpolitik och konstnärer. Hägglund vill försvara den vanliga familjen, som enligt KD-ledaren vill ha vackra naturscenerier och glädje i stället för hån och abstrakta konstverk. Samma sak säger mediemiljardären Silvio Berlusconi som häller avklädda flickor och gubbskämt över hela folket. Osäkert om den vilsne Hägglund står för samma estetik. Möjligen ligger han närmare franska Nationella fronten, som så snart de erövrat städer
i södra Frankrike tömde museer och bibliotek på för partiet opassande konst och stötande litteratur. Årligt återkommande rockfestivaler med bland annat det kända bandet Nique Ta Mère ersattes av folkloristiska danser.
Någonting för Hägglund.
Norsk arbetarrörelses moderna historia lever i romaner av tungt prisbelönade författare: Dag Solstad fanns länge i den revolutionära traditionen, i konflikt med socialdemokratin, EU och kapitalismen. Roy Jacobsens perspektiv, till exempel i ”Segerherrarna” eller i den svårslagbara biografin över Trygve Bratteli, är reformism och klassförvandling. Jacobsen brukar ofta säga: Jag är socialdemokrat mer av nödvändighet än av glädje.
Möjligen tillät han sig ett leende i måndagsnatt. Arbeiderpartiet har visat att det går att vinna val utan att moderniseras eller medelklassifieras, kodorden för de långa kliven åt höger.
Jag noterar till sist att vår lilla regering ändå har stora ambitioner. Som biståndsminister Gunilla Carlsson uttrycker saken: ”Jag är glad att vi kunnat värna Afrika”.