Högernationalismen som vinner EU-valet
Sarkozy och Berlusconi – de politiska tvillingsjälarna
SÖNDAG 31 MAJ 2009. På tisdag hade den högerauktoritäre presidenten Sarkozy bokat in lunch med sin partivän Fredrik Reinfeldt.
Möjligen hade presidentens mest betrodde ideologiske strateg och talskrivare, Patrick Buisson, börjar packa resväskan. Den svenska resan ställdes dock in, i sista stund.
Buisson, dekorerad av sin president med förnäma franska ordnar, började sin karriär i den fascistiska kamporganisationen Occident; därefter skrev han åt Nationella Frontens tidning Min. Han var en varm anhängare av Jean-Marie Le Pen. Buisson höll också ett eget litet opinionsinstitut. Han visade sig vara en skickligare spåman än Sören Holmberg och hela hans här. Den gamle högerextremisten angav på decimalen rätt siffra för den franska omröstningen om EU-fördraget. Därmed öppnades presidentpalatset för honom. Buisson, den obskyre högernationalisten skulle hjälpa Sarkozy vinna ”de folkliga rösterna”, en omskrivning för Nationella fronten.
Råd gav succé
Råden var enkelt klassiska: satsa på nationalism, attackera invandrare, kräv fler poliser och hårdare tag, förfölj de som kallas ”bidragsberoende” och hylla vanligt folk: ”De som stiger upp tidigt på morgonen och som tröttnat betala för andra”. Löntagare bländas av obskyr etniskt laddad propaganda för att inte se klasskonflikter.
Succén var given. De tidigare Le Pen-väljarna strömmade över till den Sarkozy, som till och med lovat rensa ut ”slöddret med högtrycksspruta” och senare bad sina kritiker ”dra åt helvete”.
Välmenande, idealistiska liberaler låtsades som om Sarkozy valdes för att bryta upp den franska statsekonomin och centralismen. En löjeväckande analys, underkänd in i varje kommatecken. ”Jag hade inte vunnit presidentvalet om jag inte lovat inrätta ett ministerium för invandring och nationell identitet”. Så förtjust förklarar Sarkozy sitt departement som andas Vichy-tid.
Flera täcknamn
Den auktoritära högernationalismen är Europas svarta, krisfyllda tids segrande ideologi. Huvudrollerna gestaltas av Sarkozy och Silvio Berlusconi, politiska tvillingsjälar. De tävlar i drastisk kamp mot invandrare: 25 000 deportationer per år lovar den franske presidenten. Vi kriminaliserar alla, svarar den megalomane italienaren. Han har sedan några år drivit på en utrensning av romer som i brutalitet påminner om högernationalisters härjningar i en del öst- och centraleuropeiska länder. Kampen mot invandrare och minoriteter knyts samman med mer eller mindre underförstådd islamofobi. Täcknamnet för den politiken lyder: Stoppa Turkiet.
De två segrarna Sarkozy och Berlusconi förenas i framgångsrik kamp mot de fria medierna. Berlusconi äger dem, Sarkozy svälter ut public service och utser sina affärsvänner till ägare och chefer för tv-bolagen. De båda högerhärskarna är nära vänner med den passande reaktionära påven och de bekänner sig till den kristna moralen, trots att deras privatliv är sådant att de inte borde kunna väljas till revisorssuppleanter i den enklaste byförsamling.
Från axeln Paris-Rom strömmar kraft ut till filialer som Danmark, där högern i välvillig samverkan med högerpopulism skriver ut främlingsfientliga lagar. I Holland är Geert Wilders högerpopulister på väg att bli största parti. Framgångar väntar åsiktsvännerna i Flandern, Vlams Beelang
Och, förstås, arvtagarna till Jörg Haiders nazinostalgiker i Österrike. Ur ruinerna av det brittiska parlamentets korruption hämtar det nationalistiska partiet styrka till att kliva in i EU-parlamentet.
Två segrare
Ändå är det inte existensen av dessa folkloristiska nyfascistiska partier som är det verkligt allvarliga hotet mot den europeiska demokratin; det kommer från några av de största väletablerade högerpartierna, som delvis gjort högerextremismens ideologi till sin egen och dessutom styrs av svårartat auktoritära, maktberusade män. Både kommer att segra i EU-valen. Berlusconi ligger femton procent före den närmast likstela vänstern, numera ledd av en kristdemokrat.
Jag läser i protokollet från Berlusconi-partiets senaste kongress. Partiledarens närmaste man, postfascisten Gianfranco Fini talar:
”Vi har en stark ledare, vi har folket, vi har nationen, vi har organisationen. Låt oss genomföra revolutionen.”
EU bildades en gång för att bekämpa den sortens katastrofala idéer