Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Vendela

Konflikterna kring EU måste hållas levande

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-10

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Wallström försöker bryta dödläget inför valet i juni

10 MAJ 2009. Möjligen har Margot Wallström Europas svåraste politiska uppdrag. Hon ska vinna hela vår del av världen för EU, dessutom locka fram en EU-medborgare, upptagen av gemensamma europeiska angelägenheter och ivrig att pröva alla sorters idéer inför nästa månads EU-val. Tröghet och viss likgiltighet står i vägen för Wallströms ambitioner. I veckan som gått försökte hon bryta dödläget, åtminstone i Sverige.

Borgfred – i den politiska själen

Först stenhårt angrepp på Göran Perssons gamla regeringar och välvilja strödd över landets statsminister. Reinfeldt och hans lilla här av ministrar hade nämligen lydigt, för att tala EU-språk, antichambrerat utanför Kommissionens kabinett.

Några dagar senare påmindes Wallström om Perssons EU-ordförandeskap: Strålande, sa då EU-kommis-sionären. Hon avfärdade Reinfeldts hejarklack: De jagar Mona Sahlin.

Efter att ha vägt för- och nackdelar, delat ut godkänt och underkänt i den svenska politiken, har Margot Wallström i bästa fall skapat borgfred i sin politiska själ. Fredrik Reinfeldt, alltmer lik en sorts verkställande direktör för riket, har lärt av Wallström. Han vill sprida samförstånd, fridfull högtids-gemenskap – borgfred helt enkelt – under det halvår han lottats ut till EU-ordförande.

Delors övertygade

Den helt bärande EU-idén handlar om att överskrida den nationella gemenskapen för att gripa sig an större gemensamma europeiska uppgifter. På den scenen uppträder vi inte som politiskt gemenskapsklonade svenskar, rumäner eller tyskar; vi bygger medborgaridentitet med begrepp som vänster eller höger, marknadsaktivister eller ekologer, xenofober eller universalister. Fram till i år skiljde också europeiska Bush-lakejer ut sig från krigsmotståndare.

EU-valet den 7 juni bestämmer efter vilka av dessa principer Europa ska styras. Konflikterna måste hållas levande, även om Sverige för tillfället tilldelats en ansvarsfull administrativ uppgift i Bryssel. Borgfreden har länge varit för sövande stor.

De mediala tiderna är till för privata bekännelser: Alltså, jag blev övertygad EU-anhängare under de år Jacques Delors styrde EU- kommissionen med en vitalitet och styrka som till och med fick svårt skeptiska, Thatcher-förtryckta brittiska fackaktivister att jubla åt det europeiska. Delors sköter numera Notre Europe (Vårt Europa), en hoppfullt radikal think-tank. Notre Europe är kritiskt till dagens EU (och förstås till de nationella regeringarna): alltför dominerat av auktoritär kapitalism. Ur den alstras växande inkomstskillnader, utsuddade fackliga rättigheter och eroderad välfärd. Delors 80-tals ambitioner att skapa balans mellan marknad och sociala rättigheter försvinner.

Poul Nyrup Rasmussen, en gång försiktig dansk statsminister, numera radikal ledare för Europasocialisterna, drar de givna slutsatserna: EU är i händerna på en majoritet konservativa kommissionärer och alltför passiva borgerliga regeringar. Nästa år kan arbetslösheten räknas till 27 miljoner. På Europa-dagen valde den europeiska arbetarrörelsen demonstrationer mot krisen i stället för högtidstal och seminarier.

Freakshow och nutidshistoria

EU-valen innehåller alltid inslag av såväl freak-show som laddad politisk nutidshistoria. Parlamentet har befolkats av skräckinjagande urtidsandar som Ian Paisley, extremisten från Nordirland, och Jean-Marie Le Pen. Stollighetskvoten kompletteras i år av Morten Messerschmidt, ung kandidat för borgerliga stödpartiet dansk folkeparti. Han har gjort sig känd för att önska deportera flyktingar till obebodda öar och för att ha sjungit sånger till Hitlers ära.

I Italien, snart EU:s mest perverterade demokrati, trycks Silvio Berlusconi in som ledare på högerns alla EU-listor.

Mot honom ställer vänstern Sergio Cofferati, den facklige ledare som en gång kunde samla till motstånd mot landets demokratiförfall. I söder har vänstern valt Ritaa Borsellino, en av ledarna för antimaffia-rörelsen och för de växande sociala rörelserna på Sicilien. Hon är syster till Paolo, åklagaren som likviderades av maffian.

Italien blir som vanligt det sorgligt extrema exemplet på skillnad mellan europeisk vänster och höger.

Jag lägger märke till att en av tyska CDU:s EU-politiker heter Thomas Mann.

Kulturen lever.