Franska protester – kan de exporteras?
PARIS.
Kampen inleddes i Karibien. Folket i de franska kolonierna Gaudelope och Martinique revolterade mot svältlöner och vitt maktmissbruk. LKB, en koalition av vänsterpartier och fackliga organisationer, utlyste generalstrejk i januari.
Någon vecka senare mobiliserades runt två miljoner löntagare över hela Frankrike mot Nicolas Sarkozys högerregering: mot försämrad köpkraft, växande arbetslöshet och urholkade sociala försäkringar.
Strax därefter skrev läkare, vårdpersonal, socialarbetare och kulturarbetare L Áppell des appels; alla appellers moder, kan man säga.
Texten fördömer nedskärningar inom vård och skola, privatiseringar och marknadsanpassning av medborgarnas sociala rättigheter. Bortåt 100?000 har signerat appellen.
I söndags samlades bostadslösa och ”papperslösa”, offer för en spekulativ bostadsmarknad och för Sarkozy-styrets hot om massdeportationer av invandrare och flyktingar.
Den stora kraftmätningen utkämpas i dag. De åtta landsorganisationerna, för en gångs skull eniga, samlar demonstrationer över hela landet.
En stor majoritet av befolkningen, till och med högeranhängare, stöder aktionerna. Strejker dras i gång både i fabriker och på universiteten. Sociologen Vincent Tiberj, annars specialist på det mångkulturella Frankrike, ser enigheten som särskilt betydelsefull: fack, vänsterpartier, de allt starkare sociala rörelserna, forskare förenas med den unga ”prekära” generationen – de välutbildade som ställs utanför såväl arbetsliv som rätten till bostad.
Sarkozy har inte, som han brukar, lyckats splittra denna breda front.
Han har helt enkelt inget att erbjuda: arbetslösheten har på någon månad fyllts på med över hundratusen, företagskonkurserna skickar i väg en kvarts miljon, 13?000 lärare blir av med sina jobb.
A-kassan sjunker liksom köpkraften. Samtidigt kämpar presidenten intensivt för att rädda sina favoritreformer: En ”skattesköld” som förser de högst avlönade med 4,5 miljarder kronor och en arbetstidsreform, som ska locka till övertidsarbete, utan sociala förmåner.
En särskilt absurd metod att attackera arbetslösheten.
François Chereque, ledare för CFDT, en landsorganisation som vanligtvis är lika försiktig som LO, ställer krav om en social investeringsfond på 50 miljarder.
Den ska garantera utbildning för de anställda och förnyelse av arbetslivet.
Måttfulla anspråk med tanke på de väldiga miljardbelopp som hällts i banker och
företag.
Manifestationerna ska tvinga högerregeringen att ge upp sin dogmatiska liberalism, säger Chereque och fortsätter:” När löntagarna ser så många exempel på orättvisor och upplever en sådan brist på dialog, kan missnöjet naturligtvis inte hållas tillbaka”.
Sånt säger fackliga ledare.
I Frankrike.