Olofssons förnekelse av Thorbjörn Fälldin
Maud har lagt det kärnkraftsfria svenska samhället till slutförvaring
SÖNDAG 8 februari 2009. ”Jag fick foten”, sa Thorbjörn Fälldin torsdagen den 5 december 1985. Hans partivänner hade under kränkande och sjaskiga former avsatt sin historiskt ojämförligt framgångsrike ledare.
Därefter upphörde Fälldin med att besöka Centerstämmor. Han gjorde ett undantag; det var när Maud Olofsson valdes till ledare. Hon är dotter till Harald Olsson, snabbprataren från Arnäs, och Fälldin ville med sin närvaro hedra sin gamle kollega från den ångermanländska centern.
Harald Olssons dotter kan iakttas på aktuella foton; hon gör tummen upp, fyller hela sitt ansikte med ett strålande skratt och sträcker armarna mot en av kärnkraftlobbyns mest aggressiva propagandister. Maud Olofsson har lämnat Fälldins kärnkraftmotstånd till slutförvaring.
Thorbjörn Fälldin kommer inte att besöka nästa Centerstämma. Olofsson har helt enkelt suddat ut och förnekat det han häromdagen kallade sin ”hjärtefråga.”
Under Fälldins tid bedrev centern studiecirklar med tiotusentals aktiva för att diskutera energifrågorna och finna svar – ett långt
demokratiskt förankringsarbete.
Maud Olofsson sluter först kärnkraften till sitt bröst, därefter kallar hon in partimedlemmar.
Av professionella skäl lever jag för närvarande det mesta av min vakna tid tillsammans med Fälldin: hans tal, hans samtida politiker, texter, debatter och, måste jag säga, heroiska kamp mot en av vår tids mest hotfulla teknologier, kärnkraften – den civila och den militära.
Ur min dokumentsamling tar jag slumpmässigt fram ett av hans tal, rikstingstalet 1974: ”Man säger att kärnkraften är vår enda chans ... Något annat skulle inte vara realistiskt. Men avfallet från kärnkraftproduktionen är livsfarligt i hundratals, kanske tusentals år.”
Omdömet är giltigt också i dag.
1975 har Centerstämman flyttat till Sundsvall. Fälldin säger: Vi måste nu inrikta energipolitiken på två särskilt viktiga uppgifter, energisparande och utveckling av energikällor som kan ersätta både oljan och kärnkraften. ”Det gäller till exempel solenergin, vindkraften och biologiskt producerad energi”.
En prognos som kan kallas progressiv och förutseende än i dag. Dessutom, för närvarande uppnåbar.
Fälldin använde ständigt formeln: Vi vägrar gå med i marschen in i ett kärnkraftssamhälle. Den sortens samhälle måste nämligen bli centralistiskt, övervakande, sårbart och, som Fälldin alltid la till, lämna efter sig ett livsfarligt avfall och ”en smitta till kommande generationer.”
Ingenting som hänt de senaste decennierna kan välta omkull dessa omdömen.
Under Centerns storhetsperiod på 70-talet drev partiet en grundläggande och nödvändig civilisationskritik, i grunden riktad mot de svarta och inhumana sidorna av industrisamhället: koncentrationen av makt och boende och den blinda kapitalistiska och marxistiska tron på produktivkrafternas ständigt välgörande utveckling. Centern bar det ansvaret eftersom partiet inte likt den liberala högern och socialdemokratin var bunden av industrisamhällets logik och skråintressen.
Maud Olofsson anar inte ens den dimensionen i sitt eget partis historia. Hon reducerar kärnkraften till ett enkelt bytesobjekt i regeringens internhandel. Med ett gapskratt utnämner hon sig till garant för den otidsenliga och okontrollerbart dyrbara energin. I Europa gynnar den i huvudsak franska staten, kärnkraftteknologins storexportör med diktaturerna Kina och Libyen som lukrativa kunder.
Maud Olofsson gör tummen upp för sin kompromiss. Fälldin tvingades plågsamt till reträtt, laddningen av Barsebäck 2. Han var inlåst i ett olösligt dilemma: kompromissa om kärnkraften eller spräcka den första borgerliga regeringen på 44 år? Efter två år bröt han upp från regeringskansliet. Maud Olofsson plågas inte av val mellan regeringsmakt och grundläggande principer, eftersom hennes främsta princip är att älska makten.
–?Det var ett stort nederlag att jag inte lyckades övertyga svenska folket om riskerna med kärnkraften, säger Fälldin sorgset i en sen intervju med Arvid Lagercrantz.
Än mer smärtsamt måste det vara att han inte ens övertygat sin sentida efterträdare Maud Olofsson, Harald Olssons dotter.