Konsten att sparka en premiärminister
I början av maj satt jag i en gammal porslinsfabrik i London-periferin för att diskutera Gordon Brown. Compass, en mångförgrenad och föredömligt obyråkratisk center-vänstertankesmedja har hyrt in sig i den rödslitna lokalen.
Inom ett halvår måste Labour bestämma Gordon Browns framtid som partiets ledare; sådant var Compass budskap.
Sedan dess har partiet rämnat och regeringen sjunkit till botten. Brown sitter ändå kvar i sitt lilla fäste på Downing Street, dock utan verklig makt.
Drygt fyra miljoner väljare har lämnat det New Labour som blev regeringsparti 1997. London – i åratal radikalismens prydliga skyltfönster – överräcktes till en konservativ skämtare. I arbetarstadsdelar, senast i Glasgow, föredrar väljarna att avstå eller att fly till nationalisterna. Fackföreningar, partiets främsta finansiärer, drar allt oftare ut i strejk mot dyrtid och växande arbetslöshet.
I slutet av 70-talet anklagades dåvarande Labourledaren, den litterärt bildade rosenodlaren Michael Foot, för att sätta i scen det längsta politiska självmordet i modern tid. På den tiden var partiet vänstersentimentalt, sekteristiskt och odugligt att regera. Labour väcktes till liv ett par decennier senare av Blair-generationen – på väg att bäras bort. Endast de trognaste vakthundarna (John Prescott och Jack Straw) skyddar den sorglige härskarens fästning.
Brown var länge, egendomligt nog, partivänsterns man. Som premiärminister skulle han, åtminstone, korrigera Blairismen med dess donationer till det privata näringslivet, ointresse för jämlikhet, elegant maskerade förakt för partidemokrati och demonstrativa stöd för amerikanska bombkrig.
Men han gjorde allting värre, sa en brownist och politisk kommentator till mig: ökade skatter för de särskilt fattiga, mer av privatiseringar, mer av kärnkraft och mer av auktoritära och frihetsinskränkande lagar. Och så fortsatt Bush-undergivenhet.
Labour måste återkoppla till sina kärnväljare, säger Dave Prentis, ordförande för Unison, de offentliganställdas ännu mäktiga fackförbund.
Ett främmande budskap för Brown, allt oftare beskriven som en desperat Kung Lear. Hans ekonomiska formler, som gav ett årtionde av tillväxt, fungerar inte i tider av inflation, arbetslöshet och bolånekris.
Istället för att samverka med facket är Blair-Browns formel att lova affärsvärlden fortsatt disciplinering av löntagarna.
Den traditionella Labour-reformismen, ibland kristet påverkad, ibland formad av klassiska Fabian Society, har ramlat omkull inför trycket av det som kallas tvingande ekonomiska skäl.
Hundratals av Labours parlamentsledamöter skräms av att bli av med sina mandat vid nästa val. Sånt skapar inte lojalitet mot ledaren.
Revolten dröjer, självutplåningen fotsätter.