Västvärlden säger upp pakten med Gaddafi
28 AUGUST 2011. Libyens seger
Kommer Gaddafi att bli vår tids kejsar Nero, undrar den radikala algeriska tidningen El Watan.
Skulle han likt den romerske kejsaren kunna sätta hela sin gamla huvudstad i brand?
Den sortens frågor kan ställas; i det libyska dramat spelas huvudrollen länge än av en man, snärjd av paranoia och av sin grandiositet. Som Richard lll – särskilt i filmversionen.
Gaddafis påtvingade flykt från palatset liknar inte de tunisiska och egyptiska autokraternas. De båda störtades av folkliga uppror. Omvärldens ledare, länge passiva, blev med tiden motståndsrörelsernas välvilliga betraktare. De lärde om.
När den folkliga mobiliseringen, först i östra Libyen, blev synlig gjordes Nato-länders bombplan beredda och säkerhetsstyrkor skeppades över till Nordafrika, tillsammans med vapen.
En snabb scenväxling. Gaddafi hade ju sedan en bit in på 2000-talet varit västmakternas man, omskolad från tredje världen-ideolog och mecenat åt terrororganisationer till att lära sig skaka hand med vännen Tony Blair och att fotograferas med den svårt konservativa amerikanska utrikesministern.
Nicolas Sarkozy, nu naivt hyllad som Libyens frälsare, lät för några år sedan Gaddafi resa sitt tält i presidentpalatset. De två männen gjorde upp om vapenhandel och affärer i högteknologi. Gaddafi var en välkommen medlem av Sarkozys Medelhavsunion. Olja till EU och ett övervakat helvete för libyska medborgare på flykt till Unionen.
Den högsta amerikanska finanseliten tog sig an Gaddafis utlandsinvesteringar. Goldman och Sachs fick några dollarmiljarder att placera. Finanskrisen smälte samman summan till ett skärv. Universitetsvärlden gav bättre utdelning; Gaddafis son erövrade inte bara sin doktorsgrad vid London School of Economics, han köpte in sig och sin familj i hela den liberalt förnäma högskolan.
Gaddafis vänskapliga allians med västvärlden är värd att minnas dessa dagar då Nato-ledare självförtjust berättar om de demokratiska bomberna över Libyen och om självuppoffrande humanitära interventioner.
Omvärlden överskred grovt FN:s resolution 1973; den krävde inte att diktatorn skulle störtas. Formeln för att rättfärdiga Kosovo-kriget kan med fördel återbrukas: De militära attackerna var inte legala men legitima: Diktatorn föll.
När det moderna Libyen(om uttrycket är möjligt) bildades för 60 år sedan skrev FN:s utsände, Benjamin Higgins: Libyen förenar i ett enda land alla tänkbara hinder för utveckling. Den italienska kolonialismen hade utrotat var tredje invånare; landet var sönderstyckat och uttorkat.
Om Gaddafis gröna revolution, knappt tjugo år senare, syftade till någonting, så var det inte till att bygga en stat. Hans mål var folkmakt och ett Afrika, enat mot imperialismen och med honom som ledande gestalt. Folkmakt ersattes snart av brutalt, auktoritärt familjestyre. Antiimperialismen tog slut. Gaddafi förenade sig med Bush mot terrorismen. Han kan i dag bara urskilja ett något välvilligt stöd från det demokratiska Sydafrika.
Västvärlden lovar djärvt nog, efter sina blodiga haverier i Afghanistan och Irak, att bidra till att bygga Libyens nya demokrati. Mäktiga västländer har erkänt det egendomliga och delvis hemliga Övergångsrådet i Libyen, som snabbt garanterat de utländska oljebolagens rättigheter.
Rådet lovar fria val och en ny konstitution inom åtta månader. Egypten, med ett relativt fungerande civilsamhälle, är efter de folkliga upproren närmare militärstyre än folkstyre.
I Tunisien, med viss demokratisk tradition, håller intresset för fria politiska val på att drunkna.
Libyen har aldrig varit i närheten av något som ens avlägset liknar demokrati. Medlemmar av det splittrade Övergångsrådet beställde med all säkerhet nyligen mord på sin överbefälhavare. Rådet leds av en man som tjänade som Gaddafis justitieminister. En demokratins pionjär?
Det libyska folket har vunnit en stor seger: Det har avsatt Gaddafi. Dessutom har det förhoppningsvis förmått västvärlden att intressera sig för demokrati i Nordafrika.