Vart tog solidariteten över gränserna vägen?
Lettiska arbetare var det mycket tal om i den svenska EU-valrörelsen. Marita Ulvskog (S) anklagade bemanningsföretag för ”människohandel”. Lena Ek (C) menade att fri rörlighet ibland kan vara viktigare än svenska kollektivavtal.
Däremot var det märkligt tyst om vad som nu händer i Lettland. Många anställda har
redan fått lönesänkningar på 20 procent eller mer. Skolor och sjukhus stängs. Värre kommer det att bli.
Fackföreningarna är upprörda över att nedskärningarna har varit så orättvisa.
–?Vi har det mest ojämlika samhället i Europa, påpekade vice ordföranden för lettiska LO, Egils Baldzens, när jag mötte honom i Riga nyligen.
Staten sänkte lönerna samtidigt som momsen höjdes. Däremot kommer Lettland även i fortsättningen att ha en extremt låg beskattning av företagsvinster.
Fackföreningar, arbetsgivare och kommuner protesterade mot sparpaketen, inte minst momshöjningen. De fick rätt i sina varningar. Skatteintäkterna faller snabbt eftersom många smiter från momsen.
Tyvärr lyssnade inte de tillresande IMF-delegationerna.
–?Alla överenskommelser med regeringen gjordes innan vi hade någon möjlighet att tala med IMF, säger Egils Baldzens.
Den svenska regeringen har inte heller brytt sig om att prata med fackföreningar och andra som representerar dem som drabbas av nedskärningarna.
Detta kunde Socialdemokraterna ha kritiserat i EU-valrörelsen. Jobben och ekonomin var ju faktiskt huvudämnen.
Arbetarrörelsen talar gärna om internationell solidaritet, och visst är Wanja Lundby-Wedin populär hos fackföreningarna i Riga.
Men varför angriper inte Thomas Östros den svenska regeringens agerande mot Lettland, där Anders Borgs brutala krav på besparingar förvärrar krisen?
På 1990-talet mässade Carl Bildt om ”den enda vägens” ekonomiska politik. Nu säger Fredrik Reinfeldt om Lettland i Ekots lördagsintervju: ”Det är ett stålbad man går igenom som det är svårt att göra på något annat sätt”.
Om Reinfeldt lyssnade på de lettiska fackföreningarna lika mycket som på svenska banker skulle han märka att det finns alternativ.
Alla är smärtsamma, men några är mer socialt rättvisa än andra. I går fick facket äntligen gehör för ett av sina krav, en progressiv inkomstskatt. Men det är de lettiska fackföreningarnas egen förtjänst, inte omvärldens.
Så varför är det så tyst från Socialdemokraterna?
När TT i förra veckan frågade Thomas Östros om Sverige kunde göra mer för Lettland valde han att passa.
Jag kollade en gång till.
”Han har ingen grund för att kritisera IMF:s agerande, och därmed inte heller regeringens”, meddelade Östros pressekreterare.
Mona Sahlin borde sätta sig med kloka utrikespolitiker som Urban Ahlin och Lena Hjelm-Wallén för att formulera en socialdemokratisk linje om Baltikum som inte bara handlar om ekonomi.