KROPPSHATET

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Inja, 40 kg vacker, vältränad schäfer tittar bedjande på mig med sina bärnstensfärgade ögon. Jag skrattar och hon hoppar nöjd upp i mitt knä (bara halva hon förstås, hon är ju stor som en kalv). Inja lider av 2000-talets modesjuka; att bli sedd. Synas. Bli bekräftad. Är du inte med i tv, i tidningar, bloggar, media, finns du inte.

Att se sig själv i andra är solidaritetens själva förutsättning, vägen till empati, tolerans och jämlikhet. I dag ser spegelbilden ut att vara den omvända. I stället för att se den andre, hans utsatthet, tillkortakommande och lidande som om det kunde gälla mig själv och känna empati, jagar vi fåfängt andras framgång, skönhet, ungdom för att själva bli sedda.

Jagar symptom

När framtiden blir oförutsägbar och otrygg och samhällssolidariteten ersätts av växande klyftor, tycks vi bli besatta av jakten på skönhet och hälsa. Kroppen blir ”det stora projektet” som det gäller att omskapa och förädla. Unga tjejer, kvinnor och män jagar symptom, diagnoser, hot mot hälsan och skönheten.

Med det utbredda missnöjet med den egna kroppen växer det ”kroppsindustriella komplexet”, bantnings-, skönhets- och läkemedelsindustrin, hälsobranschen, terapeuterna, plastik­kirurgerna och medias fokusering. ­Alla förenas i en ohelig och lönsam allians för att exploatera människors ängsliga jakt på hälsa och skönhet. Media, som alltid en spegel av samhället, förstärker tidens trender.

Vi har knappt­hunnit frossa i påskens chokladmousse och marsipan förrän löpsedlar och veckotidningar skriker ut: Rasa fem kilo på två veckor! Bränn bort ditt fett! Pröva Victorias chockbantning!

”Nästan naturlig oro”

Storbritanniens mest berömda psykoanalytiker, författaren Susie Orbach skriver i sin nya bok ”Bodies” om vår tids utbredda kroppshat. Missnöjet med och föraktet för den egna kroppen kopplad till en odefinierbar oro för att bli tjock, ful, fet, sjuk är så utbredd att få längre kan skilja den naturliga känslan av hunger från behovet att tröstäta, hävdar hon. Olika ätstörningar håller på att bli norm snarare än undantag. Skillnaden mellan det trådsmala kändisidealet och den egna kroppens valkar skapar frustration och leder till diffus otillfredsställelse och depres­sion som, ­enligt Orbach, håller på att bli en ”nästan naturlig oro”.

Naturlig eller inte, en halv miljon svenskar lider av psykisk ohälsa, flest unga tjejer. Var fjärde kvinna mellan 16 och 24 år känner stress, oro, ångest, ­depression. Vi befinner oss i en brytningstid och olidlig förändringsperiod som skapar rotlöshet och opreciserad ångest. Bantningsterrorismen skördar offer. Samtidigt lever svenskarna längre och är fysiskt friskare än någonsin i mänsklighetens historia enligt all stati­stik.

Depresionens tid

Jag slås av hur också sjukdom blir mode. På 1970-talet förgiftade kemikalier, el- och bildskärmsallergi vår tillvaro. 1980- och 90-talen kom med aids och stress. Utbrändheten spred sig som en gräsbrand. 2000-talet ser ut att bli fetmans, ätstörningarnas och depressionernas tid.

Vi accepterar inte längre kroppens skavanker, naturliga krämpor, åldrande, oro och sorg som de självklara delar av livet de är. I försjukligandet av oss själva växer läkemedelskonsumtionen och sjukskrivningsmönstren. Sjuk eller ledsen? Trött eller sjuk? Hälsoismen har blivit en trend där gränserna för sjukdom blir allt mer diffusa. Vi blir sjuka av att jaga hälsa, en perfekt kropp, ett lyckligt liv – men kroppsindustrin ger oss ingen frälsning. Den är bara uttryck för ekonomiska och politiska krafter i marknadsekonomins tjänst.

Ett solidaritetslyft behövs

Det behövs en politisk motoffensiv. Socialdemokratin har stora framtidsprojekt: att återskapa den sociala tryggheten och full sysselsättning, att rädda miljön. Att restaurera samhällssolidariteten borde bli det nya projektet. Ge särskilt de unga alternativ till den destruktiva kroppsfixeringen. Stor­satsa på billig och tillgänglig kultur och idrott, bygg ut fritis och ungdoms­gårdar, all­aktivitetshus, folkrörelser och naturprojekt. Lämna inte över till de kommersiella krafterna att ensamma exploatera vårt behov av upplevelser och gemenskap. Det behövs ett ­”solidaritetslyft” där vi lär oss värdet av samhörighet och att se vår nästa i stället för att spegla oss i den egna kroppen.