Nya eliten bygger på den gamla
Etablissemanget är inget sinnestillstånd
Jag har tillbringat den senaste veckan på den engelska landsbygden. Grönt gräs, rödbruna kor, lera och snödroppar vid vägrenen.
Från den höga kullen vid kyrkan går det att se ut över dalen. Jag har pekat mot de olika herrgårdarna och frågat vem som bor där. Nästan uteslutande har svaret blivit: Det där huset ägs av X som jobbar på Royal Bank of Scotland, det där av Y som jobbar på Barclays bank.
Finansfurstarna har övertagit den gamla aristokratins hem här på pendlingsavstånd från skyskraporna där de har sina kontor.
Landskapet har blivit ett vem-är-vem av den brittiska finansvärlden.
Den engelska journalisten Owen Jones har skrivit en ny bok om den brittiska eliten, ”The establishment” heter den. I inledningen konstaterar han att ”etablissemanget” är en term som slarvigt brukar användas för att beskriva ”folk med makt som jag inte gillar”.
Och det är sant.
I Sverige rasar högern mot ”kultureliten”, vänstern mot ”näringslivseliten”, Sverigedemokraterna mot ”medieeliten”.
Och så håller det på.
I Owen Jones bok är etablissemanget nyliberalerna. Eliten är de som tror på avreglering av marknader. De skyddar varandra och har i hög grad personligen tjänat på de reformer som de drivit igenom.
Stora delar av bokens persongalleri känns igen från svensk politik. Vårdpolitikern som blir vårdlobbyist. Försvarspolitikerna som börjar sälja vapen. Sossen som avgår efter bitter personstrid och börjar tjäna pengar på sina gamla kontakter.
Samt förstås överallt: pr-konsulter och lobbyister.
Owen Jones säger viktiga saker om en farlig samhällsutveckling, problemet är att han också faller i sin egen fälla. Denne vänsterjournalist gillar inte privatiseringar, därför definierar han alla som tror på sådana automatiskt som ”elit”. Detta leder honom i sin tur till den märkliga slutsatsen att en privilegierad person som inte är höger inte heller
behöver räknas till etablissemanget.
”Att vara elit är ett sinnestillstånd” skriver han och min inre marxist vrålar i protest.
Att vara elit är rimligen en social och ekonomisk position.
Januari är slut och vi går in i februari. Det betyder att det är Oscars-tider. Den stora filmgalan hålls den 22 februari i Los Angeles och huvudfavoriter till den prestigefyllda statyetten för ”bästa manliga huvudroll” är två engelska skådespelare: Benedict Cumberbatch och Eddie Redmayne.
Benedict Cumberbatch spelar matematikern Alan Turing i filmen ”The imitation game” och Eddie Redmayne fysikern Stephen Hawking i ”The theory of everything”.
Den brittiska pressen gör sig lustig inte bara över detta utan även herrarnas liknande bakgrund. Benedict Cumberbatch har gått på internatskolan Harrow och Eddie Redmayne på internatskolan Eton.
Det finns en hierarki även bland privatskolor (det finns en hierarki för allt i Storbritannien) och Harrow och Eton är så högt upp som det går att komma.
Årets brittiska Oscars-duell är inget undantag. Nästan varje brittisk skådespelare du känner till har gått på privatskola. Från Chiwetel Ejiofor i ”12 years a slave”, till Damian Lewis i ”Homeland”. Hugh Grant och Jude Law förstås samt huvuddelen av alla trollkarlar i ”Harry Potter”.
Det är så här Storbritannien ser ut. Sju procent av alla barn är privat utbildade. Men de dominerar inte bara landets teaterscener utan även dess domstolar,
regering och näringsliv.
Det var i det här sammanhanget som finanssektorn kunde betraktas som progressiv. Det var en sektor där det gick att komma från en vanlig skola, rentav från arbetarklassbakgrund, och göra karriär under 1980 och 1990-talet.
I dag är finansfurstarna en väletablerad del av den brittiska eliten.
Det är de som har pengarna. Och sådant spelar roll.
Sverige är gällande det mesta som har med klassamhället att göra oändligt mycket mer civiliserat än Storbritannien.
Men vi har också våra problem.
I en studie av informella nätverks betydelse i det svenska näringslivet kunde forskaren Anna Stafsudd visa att ägandet och styrelseposterna fanns i en ”anmärkningsvärt liten värld”.
Bara Tyskland hade värre maktkoncentration än det svenska näringslivet.
Vår svenska ankdamm är en realitet. Och en realitet med konsekvenser.
”Alla” känner ”alla” och ”alla” vet hur det funkar.
Det är när personkretsen är liten som de olika eliterna i samhället flyter samman och bildar ett enda etablissemang.
Som börjar agera utifrån en enda logik.
Det är i små och stängda världar som riskerna för korruption blir som störst.
Det är en sak att ha svängdörrar mellan politik och näringsliv när näringslivet är stort.
En annan när det är en ankdamm.
Politikerna vet exakt vilken anka de inte ska stöta sig med om de vill ha en chans till fina uppdrag.
Vad Owen Jones i hög grad missar i sin bok är hur de nya eliterna krokar i de gamla. Hur den nya världen av stora pengar som går att tjäna på lobbying och avregleringar hela tiden byggs ovanpå det gamla näringslivet med dess gamla hierarkier.
Hierarkier som ofta går tillbaka till en mycket gammal överklassvärld med allt sitt inbyggda damm.
”Etablissemanget” är inte bara ett ord för ”folk med makt som jag inte gillar”.
Det finns på riktigt.
Även i Sverige.
Och någon borde studera det.