Var det här allt?
Varför går det så bra för högern i Europa? frågade sig nyligen Anne Applebaum i Slate. Och när amerikanska konservativa på detta sätt börjar lyfta fram Europa som ett lärorikt exempel för USA:s krisande republikaner, då är det dags att bli orolig. Mer än orolig.
Alltså plågar jag mig själv ytterligare med de socialdemokratiska resultaten från europaparlamentsvalet: Storbritannien 16 procent, Tyskland 21 procent, Frankrike 16 procent, Österrike 24 procent, Polen 12 procent, Sverige 24 procent, Spanien visserligen 38 procent. Men även där vann högern.
År 2000 fanns det 11 mitten-vänster regeringar i EU. I dag finns det tre.
Det är i år ett decennium sedan de dåvarande socialdemokratiska frälsarna Tony Blair och Gerhard Schröder publicerade sitt mycket inflytelserika manifest ”The Third Way/Die Neue Mitte”. Socialdemokratin hade lärt sig att vinna val igen. Motbevisat dem som sa att efter Berlinmurens fall var liberalismen den enda spelaren på plan. Nu skulle Europa förändras, utifrån en ny väljarkoalition. En som stod till vänster om mitten.
När jag i dag läser om Blairs och Schröders text är det första som slår mig just optimismen. Det andra som slår mig är: Jaha, och var det här allt?
Missförstå mig rätt. New Labour brukade inspirera mig oerhört. I min bokhylla finns fortfarande tillräckligt många sönderlästa exemplar av Philip Gould, Peter Mandelson och Anthony Giddens för att förvandla Göran Greider till sten och jaga en hel armé av Morgan Johanssons på vild flykt. Men när jag i dag läser Blairs och Schröders text, då känns den mest så oerhört otillräcklig.
I hela Europa kan vi se insider/outsider problem på arbetsmarknaden, växande klyftor och människor som inte kan relatera till det socialdemokratiska budskapet att vi måste ”investera i mer utbildning” eftersom deras barn inte klarar sig i rådande utbildningssystem.
Klimatet, migrationen, Europas åldrande befolkning, hur man tämjer den finansdrivna kapitalismen, den nyfattigdom som håller framför allt Europas kvinnor tillbaka. Slogans om ”kunskapsekonomi” och ”dynamisk tillväxt” från den socialdemokrati som var ny på nittiotalet. De ekar här tomt.
Martin Kettle skrev nyligen i The Guardian att vänstern måste bygga en ny koalition av väljare. Antingen nöjer man sig med att tala för den knappa fjärdedel av samhället man bevisligen har stöd hos i dag (och slutar låtsas att man talar för en majoritet) eller så påbörjar man en radikal förnyelse mot att åter bli trovärdiga majoritetspartier. Men av en helt ny sort.
Det är bara politik som kan bekämpa den rädsla för morgondagen, rädsla för förändring och rädsla för andra människor som i dag kännetecknar de europeiska väljarna. Socialdemokratin kan bara återhämta sig med ett nytt trovärdigt projekt för framtiden.
I den bemärkelsen blir svensk socialdemokratis monumentala ointresse för idépolitik än mer problematisk.