Svenskar vill ha rent spel
Richard Branson är den platinablonde skandalentreprenör som startade Virgin Records 1970. Sedan dess har han klistrat varumärket Virgin på allt ifrån flygplan till reality-tv, han har adlats av den brittiska drottningen, flyttat till en privat ö i Karibien och på löpande band tryckt ur sig den typ av citat som Blondinbella postar på sin blogg.
Senare i år kommer han till Sverige.
Biljetterna kostar 6 900 kronor styck.
Vad är skillnaden mellan Richard Branson och en rysk oligark? Det är frågan som David Runciman nyligen ställde i London Review of Books.
Anledningen är Tom Bowers nya bok ”Branson: Behind the Mask”.
På många sätt är den ryska oligarken och den brittiske entreprenören varandras motsatser.
Där oligarker flyr publicitet bygger hela Bransons affärsverksamhet på publicitet.
Där oligarken spelar ner hur mycket pengar han har överdriver Richard Branson.
Branson är mannen som lovar bort tre miljarder dollar över tio år till Clinton Global Initiative. Bill Clinton drar upp honom på scen, publiken gråter och tidningarna skriver. Men Richard Branson har därmed lovat bort mer pengar än samtliga av sina bolags inkomster. Självklart får Bill Clintons välgörenhetsorganisation aldrig någon sådan summa.
Rysslands oligarker blev miljardärer på politiska kontakter. De var på rätt plats vid rätt tid när den ryska staten hade utförsäljning. Och det är här som det finns en skillnad i grad, inte innehåll mot Richard Branson om man får tro Tom Bowers historieskrivning.
Richard Bransons affärsstrategi, bortsett från alla citat om entreprenörskap, är att komma så nära människor med makt som möjligt. Det är via politiska kontakter man får köra sina Virgin-tåg på järnvägarna. Det är via politisk lobbying som man tillåts lyfta sina röda flygplan från Heathrow.
De av Richard Bransons bolag som tjänar stora pengar är de som bygger på att just profitera på nyligen avreglerade marknader.
David Runciman tolkar boken som en historia om hur vi hyllar fria marknader samtidigt som omslagspojken för ideologin tjänar sina pengar på politiska nätverk.
Det får en att tänka till.
I Sverige har vi med avregleringarna av den offentliga sektorn fått en typ av ”entreprenörskap” vars framgång i väldigt hög grad bygger på just politiska kontakter. Det finns få andra ”marknader” där man kan köpa loss en vårdcentral för 700 000 kronor och snabbt sälja den för 20 miljoner.
Vi lever också i ett land där det i många fall är samma personer som drev fram avregleringen av skolmarknaden som har tjänat pengar på den. Ingen borde finna det oproblematiskt.
Oavsett om man är för vinst i välfärden eller ej.
Oavsett om dina barn trivs i sin friskola eller ej.
Det här handlar om något mer grundläggande.
Jag tror inte att svenskarnas tilltagande ilska mot vinster och välfärdsbolag är en önskan om att gå tillbaka till det gamla: En logik där det offentliga levererar service uppifrån till medborgare som passivt tar emot. Delaktighet, öppenhet, medbestämmande och valfrihet går i dag inte att komma runt. Hur vi än väljer att organisera vår välfärd i framtiden kommer dessa värden att behöva vara centrala.
Jag tror att ilskan i hög grad handlar om just välfärdsoligarker vilka poserar som ”entreprenörer”. Om enorma vinster som trixas bortom skatt och en gnagande känsla i magen när du läser om hur den ena eller andra med politiskt inflytelserika vänner kan plocka ut tiotals miljoner ur någon verksamhet som ligger nära det offentliga.
Det svenska folket har en stark känsla för rent spel.
Och det här känns inte som rent spel.
De som i olika former får betalt för att argumentera för välfärdsföretagens intressen försvarar sig alltid med ett ilsket: ”Men jag är inte köpt!”.
Det kan mycket väl vara så.
Problemet är att Sverige helt saknar reglering på detta område.
Väljarna vet inte vilka kunder pr-konsulten som kandiderar till kommunfullmäktige har, de vet därmed inte vem hon kommer att representera. De vet inte vem som står bakom debattartikeln de läser. De vet inte om Carema, eller Attendo har gett pengar till Moderaterna. De vet inte vilka företag Göran Persson ger råd till. Och de vet inte hur det går till när vårdföretaget som är ägt av regionstyrelsens tidigare ordförande vinner miljonkontrakt med kommunen.
De vet bara att en liten grupp människor har blivit fruktansvärt rika på verksamheter som har att göra med deras skattepengar, deras ålderdom och deras barns mattekunskaper.
Och de är arga.
Det betyder därmed inte att de också är vänsterpartister.
Den internationella antikorruptionsorganisationen Transparency International har upprepade gånger varnat för att Sveriges arbete mot korruption måste uppdateras. De citerar just utvecklingen med alltfler privata företag
i offentlig sektor som den stora riskfaktorn.
Sverige måste nu inleda ett samlat antikorruptionsarbete utifrån nya risker. Det kan inte fortsättningsvis vara så att samtliga partier förutom miljö- och vänsterpartister röstar ner förslag i riksdagen på utredningar om lobbying. Demokratiutredningens slutsatser i frågorna behöver omvärderas i ljuset av vad som har hänt.
Helheten måste utredas igen.
Debatten om skillnaden mellan en rysk oligark och en Richard Branson är ett tecken i tiden. Sedan finanskrisen 2008 har vi tvingats inse att mycket av det vi hyllade som marknadsekonomi var en korrupt och riggad variant av detsamma.
Nu måste vi på olika sätt bli mindre naiva. Vi måste se dessa risker.
Det gäller även i Sverige.