Hägglunds klassiker – en god idé
Han spelar alltså piano, inte golf och han läser böcker.” Taxichauffören var entusiastisk efter att ha läst en intervju med Svenskt Näringslivs nye ordförande Jens Spendrup. Direktören hade pratat om sitt intresse för klassisk musik och litteratur.
Taxichauffören fullständigt pepprade mig med anekdoter om andra direktörer som han skjutsat, att de bara kunde prata om golfklubbor och pengar. ”Man skäms ju som svensk” sa han och svängde in bilen på Kammakargatan i Stockholm.
Jag nickade, jag hade nyligen varit på teater med en mycket framgångsrik svensk som två minuter innan ridån skulle gå upp för Shakespeares ”En Midsommarnattsdröm” glatt frågade vad pjäsen handlar om.
Vad säger man: ”speed-dating?”
I Paris finansvärld drar man lott om vem som ska träffa svenska affärsmän, berättade Jan Gradvall i Dagens Industri 2011. Det fanns inget att prata med svenskar om tyckte de franska bankirerna. ”Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion.”
Jens Spendrup, ny ordförande för Svenskt Näringsliv, läser i alla fall böcker. Och Sveriges taxichaufförer andas ut. I alla fall den här. För två år sedan föreslog samma Svenskt Näringsliv under politikerveckan i Almedalen att studenter som läser humaniora ska straffas med lägre studiemedel.
Det var värdelöst slöseri med skattepengar, hette det då.
I kväll kommer Kristdemokraternas Göran Hägglund inleda årets politikervecka i Almedalen, antagligen med att upprepa sitt förslag från tidigare i veckan: Svensk skola bör ha en klassikerlista med böcker, filmer, pjäser och musik som alla elever ska ha tagit del av innan de lämnar skolan.
I tider där friskolor ofta helt struntar i skolbibliotek och man redan som 16-åring kan välja bort allt vad konst, musik, filosofi och språk heter är det alls inget dumt förslag.
Vänstern bör inte avfärda det. Socialdemokraterna borde kanske rent av ha lagt fram det.
Alla förslag som syftar till att på något sätt återupprätta en samlad skola bör tas på allvar i dag.
Den stora frågan är dock om klassikerlistan markerar ett trendbrott.
Nymoderatifieringen av Sverige har mer än något annat präglats av ett förakt mot bildning. Statsministern som koketterar med att han ägnar semestern åt att läsa inte mindre än fyra Camilla Läckberg-deckare, skryter med att hans favoritmusik är Da Buzz och ger en platt-tv i officiell present till kronprinsessan. Lika mycket som de nya Moderaterna handlade om att ställa jobbskatteavdrag mot socialförsäkringar handlade det om att ställa de Läckbergläsande massorna mot en politisk och kulturell elit. De som inte vill låta oss äta tacos och bygga badtunnor med rot-avdrag och i stället ger pengarna till sjuka och arbetslösa.
Samme Göran Hägglund som nu ska stå upp för litteraturen lanserade för fyra år sedan i Almedalen begreppet ”verklighetens folk”. Då rasade han mot ”abstrakt konst” och yrade om en kulturelit som ville pracka dessa avancerade ting på massorna. Nu vill han ha en klassikerlista.
Nåja.
Svensk politik har sedan 2006 styrts av ett ”mest banal och mest utslätad vinner”. Förolämpa inte villaägarna och kvällstidningsläsarna och alla som tittar på Melodifestivalen, heter det. Massorna som inte sägs se något högre värde med politiken än att den kan ge sänkt skatt till fredagsmys, chips, thailandsresa och kanske ett nytt badrum.
Denna inställning som poserar som folklig är i själva verket djupt folkföraktande. Som om medborgarna inte någonstans längtade efter diskussioner om de stora värdefrågorna eller politiker som tog dem på allvar.
I skoldebatten hör man samtidigt att det viktigaste är att ”eleverna läser”. Vad de läser sägs inte spelar roll.
Och så läser de ”Ondskan” av Jan Guillou.
Bara.
Frågan är vad det gör med oss som samhälle.
På de flesta andra områden verkar vi kunna acceptera att man måste göra saker som man tycker är svårt och kanske inte riktigt finner tillfredställande för att nå belöning. Man måste träna för att kunna springa ett maraton och man måste räkna algebra för att kunna förstå matematik. Många böcker som förändrar ens liv måste man till en början kämpa med. Är inte det en viktig sak att lära ut i skolan? Det är inte samma sak att läsa Ibsen och att läsa den senaste svenska deckaren. Varför accepterar vi att det jämförs bara för att de bättre aktiviteterna inbegriper bokstäver på papper?
Att läsa bra böcker behöver inte vara snobbigt. Oprah Winfrey fick Lev Tolstojs ”Anna Karenina” att gå upp på New York Times bästsäljarlista. Hon lyfte fram boken i sitt program och de amerikanska fotbollsmammorna kastade sig över greve Vronskij.
”Bildning är att tänka med hjärtat och känna med hjärnan”, skrev Leif Alsheimer. Han var rättsvetaren som blev känd efter att ha fått sina juridikstudenter att läsa skönlitteratur. Hur skulle de annars kunna bli bra jurister? Jag kände honom som barn och fascinerades av hans gigantiska bibliotek. Och han hade rätt. Poängen med att ha läst litterära klassiker är inte att ha läst litterära klassiker. Bildningen är inte en plats att hänga sin hatt. Det är att det öppnar ens värld.
Svensk arbetarrörelse visste allt om detta en gång i tiden.
Förre statsministern Göran Persson uttalade sig i Dagens Nyheter i veckan om sin frustration över de moraliska frågornas frånvaro i svensk politik. Varför pratar ingen om de sjukas och arbetslösas situation? Varför diskuterar vi inte moral och sociala frågor?
Kanske hänger det ihop med att politikerna inte läser böcker.
Eller i alla fall låtsas som om de inte gör det.