Camerons EU-hot – inte bra för Sverige
Mjukishögern vill mysa mer
Intressant skillnad i ton mellan den svenske statsministern och den svenske utrikesministern. Är det Camerons telefonsamtal och vänskap med Reinfeldt som ger utdelning? undrade en inflytelserik brittisk journalist retsamt.
Det var i onsdags efter att den brittiske premiärministern hade öppnat upp för att landet kan lämna EU efter en folkomröstning 2017.
Trots att beskedet var väntat: när det väl sades kom chocken.
Man kan inte gå med i en fotbollsklubb och sedan komma och säga att man vill spela rugby, gormade den franske utrikesministern. Cameron vill omförhandla de brittiska medlemsvillkoren och ställa dessa mot ett utträde. Farligt! Dumt! Kontraproduktivt! var reaktionerna.
Vår egen Carl Bildt tycktes personligen ta sig an hälften av det brittiska Torypartiets högerflygel på Twitter som vore de
irriterande engelska mygg. Reinfeldt var däremot sitt vanliga avmätta jag. Därav de retsamma pikarna från utländska journalister.
Reinfeldt hjärta Cameron. Alla vet. Vuxna män som moderniserar högerpartier tillsammans. Eller som Reinfeldt blygsamt uttryckte det för några år sedan: Det är Cameron som har att lära av mig.
Vår svenske statsminister har en poäng. Att den brittiske premiärministern tvingas utlova folkomröstning om EU har inget att göra med EU. Det har att göra med att Cameron till skillnad från Reinfeldt inte har kontroll på sitt eget parti.
Det konservativa Torypartiet utkämpar ständigt destruktiva inbördeskrig om EU.
Där EU för en svensk vänsterpartist är en nyliberal konspiration är det för en brittisk högerman en socialistisk konspiration. Med Margaret Thatchers berömda ord: ”Vi har inte lyckats rulla tillbaka gränserna för staten bara för att se dem återinföras på
europeisk nivå.”
Efter ett tidigt nittiotal som mest tycktes bestå av EU-tjafs (samt ministrar som hittades fastbundna med apelsiner i munnen) blev det konservativa partiet utblåst i marginalen. Tony Blair gjorde slarvsylta av dem i tre raka val.
Mot Labours öppna, moderna Storbritannien – en storspelare på den internationella arenan – ställdes högerns Little Britain. Ett homofobt, inåtvänt, privatskoleutbildat skämt i kortbyxor som fortfarande inbillade sig att Storbritannien hade kvar imperiet och därför kunde strunta i Europa.
Det brittiska folket har alltid ogillat EU, främst för att det aldrig har sett sig som en del av Europa, hur många av deras soldater som än stupat i den europeiska jorden. Däremot är det bara sex procent av britterna som tycker att EU är en viktig politisk fråga. Det kan jämföras med att 100 procent av det konservativa partiets högerflygel tänker på EU varje minut av dygnets vakna timmar.
Valvinnarmaskinen Tony Blair utnyttjade detta hänsynslöst. När David Cameron blev ny partiledare med mandat att i Reinfeldts anda förändra, deklarerade han att det måste bli ett slut på tjafset om EU. Fixeringen vid Bryssel skulle bort tillsammans med homofobin, elitismen och nyliberalismen. Det var dags att börja prata om saker som vanligt folk brydde sig om. Leve mjukishögern. David och Fredrik tillsammans för alltid.
Men till skillnad från Reinfeldt 2006 lyckades Cameron inte vinna majoritet för sitt regeringsalternativ 2010. Han tvingades in i ett olyckligt äktenskap med Liberaldemokraterna, nu har hans ekonomiska politik misslyckats och partihögern vaknat till liv. Framför allt visade lokalvalen förra året att det populistiska EU-kritiska partiet UKIP är ett riktigt hot.
Därför stod Cameron på scenen i onsdags. Han hade tre syften med sitt tal: sätta käppar i hjulet för ett EU som utvecklas i federal riktning, få sitt parti att hålla klaffen samt skjuta hela frågan på framtiden.
Han misslyckades med samtliga.
EU-motståndarna har fått det folkomröstningslöfte de vill ha, men nu kommer de i stället att gå in i en ändlös diskussion om vilka delar av medlemskapet som bör omförhandlas.
Genom att lova en folkomröstning 2017 har Cameron dessutom skapat fyra år där Storbritanniens inflytande i EU kommer att vara begränsat.
Ingen kan vara säker på att de kommer att fortsätta vara en del av unionen. Likaså är det fyra år där företag som funderar på att investera i landet måste ta ställning till risken att det kommer att lämna världens största marknad.
Det mest tragiska är att Cameron har rätt i en hel del av sin EU-kritik. Bryssel och Strasbourg är patetiska byråkratier: i många fall ett rent hån mot europeiska skattebetalare. Men framför allt vore en utveckling mot en alltför federal europeisk stat olycklig. En sådan skulle lämna även Sverige utanför.
Cameron har rätt, inget av detta förhindras dock av att britterna, Sveriges allierade i de flesta av dessa frågor, tänker ägna fyra år åt att diskutera vilka delar av EU:s arbetstids- och fiskeridirektiv som de vill ha undantag från. Torsken, eller lagen om lika lön för lika arbete?
I dessa eurokristider är det lätt att glömma att EU har fler syften. Den inre marknaden, fred och stabilitet i närområdet samt att vara en stark röst i världen. Om Storbritannien verkligen ville reformera EU vore det naturliga att ta den ledarroll som faktiskt är ledig. Den som Tyskland av uppenbara historiska skäl inte kan ta på sig.
Det handlar om att leda EU:s freds- och säkerhetspolitik och vara en röst i världen.
Ett sådant EU skulle ha två maktcentrum, ett ekonomiskt runt Berlin och ett utrikes- och säkerhetspolitiskt runt London. Frankrike skulle röra sig däremellan. Och ett Europa där det råder balans mellan de tre stormakterna är alltid bättre för små länder som Sverige.
Detta borde Reinfeldt säga till Cameron under något av deras små kärlekssamtal. Och om Carl Bildt samtidigt importerades till England för att sätta Torypartiets högerflygel på plats, en gammelmoderat till en annan: nu håller ni klaffen! Då skulle Sveriges regering verkligen ha gjort en insats för Europa.