Sluta att vara rädd för medelklassen
Borg borde klippa sig och fixa jobb
7 oktober 2012
Ängslighet
”Varför hatar JK Rowling medelklassen?” dundrade den brittiska tabloiden Daily Mail i veckan. Det var efter att en av deras recensenter hade liknat Harry Potter-författarens första vuxenbok vid ”ett socialistiskt manifest utklätt till litteratur”. Hoppsan.
”The casual vacancy” handlar om medelklassens småsinta illvillighet. Hyckleriet. Behovet av att distansera sig själv från de där nere. De rikare invånarna i den fiktiva byn Pagford till lika delar föraktar och är skrämda av sina grannar i de nergångna hyreshusen.
”Vi som arbetar” mot ”de som borde skärpa sig”.
De är karaktärer från samma värld som Vernon och Petunia Dursley: Mugglarfamiljen som den stackars Harry Potter växer upp i. Som skämmer bort sin olidliga son Dudley med pryl efter pryl, inte förstår sig på något som kräver fantasi och skrämda bevakar sin egen position.
Hade man frågat en småberusad Vernon om politik hade han talat om att arbetslösa mest fuskar och att om folk bara skärpte sig skulle allt inte vara en sådan röra.
Men sånt får man ju inte säga i det här landet!
JK Rowlings ”The casual vacancy” påstås vara baserad på författarens egen uppväxt. Nu är invånarna i hennes hemstad Tutshill arga över att hon ”hånar” deras värderingar. I alla fall enligt den brittiska kvällspressen som flitigt intervjuar dem.
Att göra sig lustig över Storbritanniens ”hårt arbetande familjer” är inget man gör ostraffat.
”Jag är en författare, jag skriver om vad jag vill”, svarar JK Rowling.
Så kan en politiker inte riktigt säga. För även om svensk litteratur inte har samma rädsla att komma på kant med de Fredrik Reinfeldt kallar för ”samhällsbärarna”, så har politiken det definitivt.
Sverige har inte på någon väg samma hårda klassamhälle som Storbritannien, men vi har också vår variant av ”den ansvarstagande medelklassen”.
Smalare – på grund av innebandyträningen.
Tryggare – på grund av välfärdsstaten.
Mer jämställd – på grund av allmän anständighet.
Men någonstans övertygad om att deras sätt att leva är det enda rätta.
Ve den som kritiserar fredagsmys och Thailandsresor! Den svenska villaförorten är den högsta mänskliga livsformen. Hade andra kulturer och länder bara vetat hur vi levde hade de också velat ha ”På spåret”.
Politiken trippar nervöst runt dessa grupper, vilket i någon mån är dess jobb – det är de som avgör valen.
Fredrik Reinfeldt har länge definierat livet bland de skötsamma där det måste löna sig att arbeta. Men det finns en annan sida av saken. Samma sida som JK Rowling skildrar i sin nya bok.
För att Reinfeldt ska kunna prata om medelklassen som ”samhällsbärare” måste det finnas några som inte är det.
De fattiga är lata. Alltså är medelklassen flitig. Det är centralt i nymoderaternas berättelse.
Man smickrar medelklassen på någon annans bekostnad vilket gör det hela falskt.
Arbetslöshet och sjukdom omskapas till ett individuellt problem – ett tecken på dålig karaktär. Det är enbart utifrån den här synen som Anders Borgs idé att folk kommer bli friska och anställda om de får mindre pengar blir begripliga. Bilden av en oansvarig underklass gör att medelklassen kan vila tryggt i förvissningen om att den är av ett annat virke.
Friskare. Anställningsbarare.
Allt detta gör socialdemokratin nervös. ”Vi får inte uppfattas som ett parti för de svaga.” Nu är det som det är. Folk får välja mellan ett parti som tycker att de fattiga är lata, och ett som inte vågar prata om dem. Ett som demoniserar trygghetssystemen, och ett som ber om ursäkt för dem. Ett parti som skriver på Faustkontraktet, och ett som håller fram det.
Varsågod, detta är det enda sättet att ”vinna medelklassen”.
Det är bättre att vara Faust än Mefistofeles.
Men lösningen är inte att sluta prata om sjuka och fattiga. Det är att sluta prata om dem som om de vore en främmande art.
När a-kassan är en av Europas sämsta och när FN:s barnfond Unicef kommer med rapporter om att Sverige är ett av 35 rika länder som låter barn falla djupast i fattigdom, då är det något som berör hela samhället.
Det är så socialdemokratin måste angripa det.
Stefan Löfvens nya affärsplan för Sverige måste vara tydlig med att vi inte kommer kunna vara en framgångsrik ekonomi i framtiden ifall vi låter stora delar av befolkningen halka efter.
Vi har inte råd med fattiga barn och vi har inte råd med en regering som säger att folk får skylla sig själva.
Sjukdom och arbetslöshet handlar inte om att folk ska klippa sig och skaffa ett jobb – det handlar om att finansministern ska klippa sig och göra något för att skapa jobb.
I stället för att sänka bolagsskatten för lånade pengar.
Att ställa medelklassen mot en ansiktslös lat underklass som måste skärpa sig är att lura medelklassen.
Det är en falsk konflikt i alla länder där högern har försökt aktivera den.
Brittiska kvällstidningar jagar fram ilska mot ensamstående mammor som fuskat med bidrag på hundra pund, med en nit de inte reserverar åt de 124 miljarder som gått till landets banker.
Vem är det egentligen som är ”bidragsberoende”?
Det riktiga hotet mot invånarna i JK Rowlings fiktiva Pagford kommer inte från de nergångna hyreshusen.
”Det är min klass, de superrika som ägnar sig åt klasskrig – och vi vinner”, säger den amerikanske miljardären Warren Buffett.