Greklands kris har inget med religionen att göra
3 juli 2012. Eurokrisen
Som om påven inte hade tillräckligt med problem. Hans egen butler arresterades häromveckan misstänkt för inblandning i korruptionen inom Vatikanens bank. Nu beskylls den heliga stolen även för eurokrisen.
Ekonomen Lars Jonung analyserade
i Dagens Nyheter de europeiska problemen med att vi ser en skillnad mellan protestantiska och katolska länder. Jonung pratade om en kulturell avvikelse i synen på politik och ekonomi.
Den tyske sociologen Max Weber skrev redan på artonhundratalet om skillnader mellan katolska och protestantiska ekonomier och tankefiguren har fått nytt liv under krisen. Hårt arbetande sparsamma, nordbor mot slarviga, slösaktiga katoliker som ju ändå tror att de kommer till himlen bara de säger tillräckligt många ave marior.
”Anders Borg är en modern Martin Luther som har bytt katekes mot kalkylator”, tyckte folkpartiets Carl B Hamilton i riksdagens budgetdebatt hösten
2009. Protestantisk arbetsmoral var i Hamiltons universum översättbart till att göra sjuka och arbetslösa människor fattigare.
Så kan man kanske också se det.
I veckan kom uppgifter om att IMF diskuterar nödlån till Spanien. Ytterligare ett land som föredrar olivolja framför smör, vin framför brännvin, styrs av påven, tillber helgon och som alltså ska köpas ut av hårt arbetande plikttrogna nordbor.
Man skulle kunna kriga i trettio år för mindre. Samtidigt röstade dock de lika katolska irländarna ja till EU:s finanspakt. Beror det på att de trots allt inte konsumerar särskilt mycket olivolja?
Helt okomplicerade verkar dessa samband inte vara.
Österrike, Slovakien och Polen är alla länder som går bra trots Ave Maria. Samma sak gäller katolska regioner som de tyska delstaterna Bayern samt Baden-Württemberg och provinsen Noord-Brabant i Nederländerna.
Och om man nu ska beskylla södra Europa för konstiga regleringar och stora underskott måste man även beskylla norra Europa för besatthet vid att exportera Volkswagenbilar till folk som inte har råd med dem samt göra vinst på att låna ut miljarder till länder som inte kan betala.
Det finns två sidor på varje krisande euromynt.
Den viktiga frågan är inte vems fel det är, utan hur Europa ska lösa sina problem. Som man säger även om privata relationer: Vill du ha rätt, eller vill du vara gift?
Våra nationella och kulturella identiteter är berättelser vi utvecklar utifrån våra behov.
Tyskland vill gärna tro att det är en framgångsrik ekonomi på grund av sin respekt för lagar och regler. Och som tydningen The Economist syrligt påpekade, låt oss för all del inte nämna de tillfällen där tysk framgång har uppnåtts genom rätt grova brott mot lagar och regler.
Utan att gå in på några världskrig räcker det med att konstatera att det var Tyskland och Frankrike som först bröt mot stabilitetspakten. Med detta inte sagt att det finns kulturella skillnader mellan Nord- och Sydeuropa som bidrar till eurokrisen.
Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama menar att det hör samman med klientelismen. Det är ett begrepp för ett system där politiska partier använder offentliga resurser för att belöna sina supportrar.
Politikerns roll definieras inte som att driva reformer som är bra för landet i allmänhet utan som att dela ut belöningar till dem som har hjälpt honom att komma till makten.
Fukuyama skiljer denna ordning från ren korruption. Då använder politikerna statsmakten bara för att gynna sig själva. I ett klientelistiskt system förväntar sig väljarna att få något tillbaka: ett jobb på postkontoret, ett ingripande å någon släktings vägnar. Vilket politikerna också levererar.
Tyskland, Skandinavien, Storbritannien och Nederländerna har aldrig varit dominerade av klientelistiska partier. Det har däremot Italien, Grekland, Spanien och USA. Martin Shefter menar i sin bok ”Political parties and the state” att skillnaden har att göra med huruvida det redan fanns en självständig byråkrati när landet demokratiserades.
I Tyskland och Sverige var det inte möjligt för politiska partier att börja dela ut jobb inom staten på samma sätt. Här fanns redan en meritbaserad byråkrati.
I USA, Italien och Grekland där demokratin anlände innan den självständiga förvaltningen fick man en annan typ av politiskt system. Ett system som har mycket svårare att genomföra reformer som exempelvis tuffa budgetsaneringar.
Nej, eurokrisen kanske inte är en sammandrabbning mellan civilisationer och problemet med Grekland kanske inte är att de är katoliker. Vilket de förstås inte är. Faktum är att grekisk-ortodoxa kyrkan bröt med katolicismen 500 år före den protestantiska. Religionskrig i alla ära. Ibland är en finanskris bara en finanskris.
Europeiska stereotyper funkar bättre i Melodifestivalen än i ekonomiska analyser. Vårt ekonomiska beteende är mycket mer komplext än så.
Jag gör en vetenskaplig undersökning av saken på en pub här i London där jag bor. Jag frågar en tysk man: Är du beredd att betala för grekerna? Men han hör mig dåligt och tror att jag frågar ifall han är beredd att betala för drinkarna. Vilket han glatt gör. Åt mig och alla mina kompisar.
Den tyska betalningsviljan är uppenbarligen betydligt större än man kunde tro.