Krisen är inte ett slagträ, Reinfeldt
Kontinentens öde utnyttjas för billiga politiska poänger
Det kanske mest omdanande med det franska presidentvalet för tre veckor sedan var att det ekonomiskt handlade om Europa – inte om Frankrike.
Den nye presidenten François Hollandes ekonomiska budskap byggde på att lova en annan väg för Europa – eftersom det är enda sättet att lova en annan väg för Frankrike.
EU har länge varit den mest ömsesidigt beroende regionen i världen. Men det här är första gången som ett nationellt val i ett av kontinentens största länder har återspeglat detta faktum. Eurokrisen håller på att upplösa den nationella politiken som vi känner den.
På gott och på ont.
I Sverige var krisen visserligen ett eget ämne vid den senaste partiledardebatten, men om statsministern råkar nämna
Europa är det mest för att plocka inrikespolitiska poäng. Andra länders problem är för Reinfeldt främst något att peka finger åt och håna:
”Titta vilka stora underskott ni har! Så går det om man inte har Anders Borg som finansminister!”
Den kortsiktiga åtstramningspolitik som Reinfeldt förespråkar med sådan moralisk överlägsenhet har dock än så länge bara förstärkt den ekonomiska nedgången. Att skriva ut stora åtstramningar som inte går att genomföra hjälper inte ekonomin. Lika lite som de lugnar marknaden eller gör att Grekland belönas med lägre räntor.
François Hollande vill göra upp med den ensidiga åtstramningspolitiken. Den internationella valutafonden IMF håller med honom. President Obama ber till Gud om att han ska lyckas, om så bara för den amerikanska ekonomins skull. I Sverige lyfter tänkande borgerliga personer fram samma sak. Men Reinfeldt är alldeles för förtjust i det inrikespolitiska slagträ han har lyckats bygga av den europeiska misären.
Den amerikanska historikern Barbara Tuchmans bok ”Dårskapens vägar” utgår precis som dagens eurokris från Grekland. Om än några tusen år bakåt i tiden och myterna runt det stora kriget vid Troja.
Hur kunde ledningen i Troja vara så korkad att den inte förstod att den stora trähäst som grekerna lämnade utanför stadens portar var farlig? undrar Tuchman. Skulle grekerna efter tio års belägring bara ha gett upp, gett sig av och lämnat en häst? Varför beordrade Trojas ledning inte att hästen skulle förstöras? I stället rullade de in den genom murarna. Och på natten klättrade mycket riktigt gömda grekiska krigare ut ur trähästens mage och öppnade portarna inifrån. Den grekiska armé som inte alls hade seglat hem utan bara väntat en bit bort kunde storma staden. Och det blev slutet för Troja.
Hur kunde de vara så dumma?
Eftersom de så gärna ville tro att belägringen av staden var över, svarar Tuchman. Att deras tioåriga krig inte hade varit förgäves. Och vi är inte annorlunda i dag, skriver filosofen John Gray, vi håller fast vid de projekt som har givit form åt våra liv, även när de riskerar att kosta oss allt vi bryr oss om.
Barbara Tuchman definierar politisk dårskap som ett perverst framhärdande i en bevisligen ogenomförbar eller kontraproduktiv politik. Och det är något att tänka på. Europas ledare klamrar sig just nu fast vid euron i dess nuvarande form och vid åtstramningspolitiken. Allt i det europeiska projektets namn.
Samtidigt är det just det europeiska projekt som de riskerar att förgöra. Den nuvarande ensidiga åtstramningspolitiken är ohållbar. EU kommer att behöva byta politik. Frågan är bara om det sker medvetet eller efter en kollaps.
Ett grekiskt utträde ur euron diskuteras just för fullt. Och om Grekland lämnar – kommer fler länder tvingas att följa efter?
Samtidigt funderar ett av Europas största länder, Storbritannien, på att lämna hela EU. Den brittiska EU-skeptiska högern har länge krävt en folkomröstning om utträde. Premiärminister David Cameron klarar i ljuset av eurokrisen inte längre av att hålla den delen av sitt parti på mattan och de konservativa kommer att tvingas gå till val på krav på en folkomröstning. Antagligen även socialdemokraterna, Labour.
De är till skillnad från de konservativa positiva till EU. Men att inflytelserika personer som förre EU-kommissionären
Peter Mandelson och partiets ekonomiske talesperson Ed Balls redan har öppnat för en folkomröstning är ett tydligt tecken på att partiet börjar se det som oundvikligt. Och det kommer bli svårt för ja-sidan att vinna i ett land som i grund och botten aldrig har sett sig själv som en del av Europa.
Storbritannien kan mycket väl ha lämnat hela EU inom bara några år.
Konsekvenserna för Sverige skulle bli stora. Storbritannien har varit det land som likt oss har haft en position utanför euron men i Europa. Storbritannien har också i likhet med Sverige velat ha ett europeiskt samarbete men inte en federal union.
Den nuvarande ekonomiska krisen kan mycket väl leda till att ett mindre antal euroländer på kontinenten sluter sig samman i något som mer liknar just en federal union. Går det att rädda EMU på något annat sätt? Och kommer eurokrisen i så fall leda till att Winston Churchill får rätt?
Churchill förutspådde i ett berömt tal i Zürich 1946 att Tyskland och Frankrike skulle forma ett Europas Förenta Stater och att Storbritannien inte skulle vara med. Det kan vara den här typen av utveckling som vi ser.
Och vad gör Sverige då?
Vill vi vara del av en kontinentaleuropeisk alltmer federal union, eller ska vi börja söka andra former av samarbeten. Kanske med våra nordiska grannar?
Det här är stora processer som definierar hela vår kontinents öde och form.
Det är synd att alltihop för vår statsminister bara är ett sätt att plocka inrikespolitiska poäng.